När jag läste UNT i onsdags (26 apri) möttes jag av en både överraskande och oväntad rubrik: ”Krikortz -projektet avslutas i förtid”. Överraskande mot bakgrund av den diskussion och debatt som nästan aldrig höll på att ta slut för ett par år sedan.
Jag hade själv några inlägg och har av intresse sparat samtliga bidrag från insändarsidan och några på andra ställen med inlägg från politiker och kommunalaktiva personer. Det är nog det projekt som lockat mest kommentarer och synpunkter på mycket länge i den lokala dagspressen.
LÄS MER: Krikortz-projekt läggs ner
LÄS MER: Konstbråket - det har hänt
LÄS MER: Här finns UNT:s artiklar om konstbråket
Med detta sagt finns det flera saker som oroar. Först planerar man ett projekt, som ska omfatta ett antal delmoment längs Drottninggatan och ganska snart får detta projekt ett alldeles specifikt något underligt namn ”Paradgatan”, som många förknippar med något mycket stort och pompöst. När sedan det omstridda verket med DDR-associationer utfört av konstnären Erik Krikortz tar plats i Caolinabacken, rullar debatten igång, huruvida det är en lämplig plats för denna typ av offentlig konst och vilken anknytning verket har till Uppsala stad. Många är engagerade och framför åsikter både för och emot, mest av det senare slaget.
Det hela landar så småningom, efter att den värsta stormen lagt sig i ett beslut, att konstverket ska vara kvar oavsett vad Uppsalas invånare tycker och senare följas upp av flera planlagda bidrag. Man hinner med ytterligare ett verk kallat ”Gatstenar, Warszawa”. Sedan dör alla röster utom några enstaka inlägg under senaste halvåret.
Först planerar man ett projekt och skriver ett avtal med en utvald konstnär. I planeringen förutsätter jag, att det har funnits en handlingsplan med motivval, plats, tidschema och en kostnadskalkyl. När man nu bestämt att avsluta projektet, så känns det som halvfärdigt och man bryter avtalet med konstnären. Då finns det inga bra argument kvar för att ha ett udda svårbegripligt och föga motiverat konstverk i centrala delarna av vår stad och dessutom på en kulturhistorisk känslig plats som Carolina Rediviva.
Ibland kan man undra hur våra kommun-ansvariga disponerar våra skattemedel och med vilken ansvarskänsla man utvecklar och bygger stadens framtid.
Enligt onsdagens tidningsartikel har konstnären undanböjt att kommentera den nu uppstådda situationen, vilket är ganska naturligt att förstå. Det är högst rimligt att tro, att han är och har rätt att vara kritisk och besviken på kommunens beslut att stoppa projektet.