Vi går tillbaka i arkivet till den 23 september 2015. UNT skriver då om att den konstnärliga gestaltningen av paradgatan har inletts. Det föranleds av ett mail till tidningen där konstprofessor Jan von Bonsdorff undrar om verket "Väggmålning, Berlin" är medveten ’ostalgi’ (nostalgisk strömning kring det forna Östtyskland, red.anm.) eller bara ett uttryck för ”visuell och språklig analfabetism”.
Sten Bernhardsson, direktör för kulturförvaltningen, menar att verket inte handlar om att projicera DDR-tiden på Uppsala utan om reflektion kring vad ”parad” har inneburit genom historien.
I en ledare frågar UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg: ”Från vilka andra fallna eller nuvarande diktaturer skulle det kunna bli aktuellt att kopiera propagandakitsch i syfte att utsmycka en paradgata?”. När konstnären själv, Erik Krikortz, bemöter kritiken säger han att han ”vill ställa frågor kring ideologi, hur vi konstruerar vårt samhälle och vår identitet”.
Den 24 september intervjuar UNT de ansvariga på kommunen där Eva Edwardsson (L), tidigare ordförande för kulturnämnden, säger: ”Det finns ingen annan tanke i verket än kritik mot påtvingade parader”. Nuvarande ordförande i kulturnämnden, Peter Gustavsson (S), tycker personligen att verket hade passat bättre på en tidsbegränsad utställning och kommunalrådet Therez Olsson (M) kallar verket för ”paradgatans svarta fläck”.
UNT:s konstkritiker Sebastian Johans tycker att de ilskna reaktionerna är förutsägbara och vittnar om en konstsyn utan djup. Själv vill han vänta tills hela verket är färdigt innan han värderar det. Nu är debatten i full gång, så väl på UNT:s ledar-, insändar- och kultursidor som i kommentarsfält och på sociala medier. Alla tycks ha en åsikt om konstverket.
Debatten tar en ny vändning när landstingets tidigare ordförande Erik Weiman (M) på Facebook skriver vad vissa uppfattar som uppmanan till skadegörelse på offentlig egendom: ”på vilka rimliga grunder skulle gatukonstens förespråkare kunna protestera om Krikortz verk så att säga undergick viss utveckling?”. Weiman säger att han inte avsett att uppmuntra till åverkan på konsten, men Uppsala kommun håller inte med och lämnar in ärendet till kommunens säkerhetsavdelning.
Konstkritiker Cristina Karlstam menar att det är lika dumt att börja debattera ett ofärdigt verk som att diskutera ett bygge när bara en bit av väggen är färdig. Eva Edwardsson fyller på och skriver att bakom beslutet ligger principen om armlängds avstånd, det vill säga att politiker ska lämna över beslut om konstens utformning till utövarna.
Allt fler politiker ger sig in i meningsutbytet och en av dem är landstingspolitikern Stefan Olsson (M). På Facebook delar han bilder bland annat föreställande en svastika hängandes över Universitetsaulan. Till UNT säger han att han var ”sur på Uppsala kommun” och att bilderna är kritik mot Krikortz motiv som han menar kan jämföras med Hitlerregimens bildspråk.
14 november skriver kulturskribenten Hynek Pallas att en stad som Uppsala – ”som stoltserar med inskriptionen ’Tänka fritt är stort men tänka rätt är större’ – borde vara hårdhudad nog att kunna konfronteras med diktaturernas estetiska lämningar”.
Men Uppsalabon Imke Wallenius, en tidigare DDR-medborgare, håller inte med utan känner sig kränkt och förolämpad av verket som väcker det gamla traumat till liv.
När UNT:s dåvarande kulturchef Kristina Lindquist skriver en krönika om den kontroversiella konsten menar hon att frågan handlar om vilken konst medborgarna får räkna med att möta i det offentliga rummet – den som är oförarglig som en mäklarannons eller den innehållandes det plågsamma och tvetydiga.
Den 4 november rapporterar UNT om att Centerpartiet lämnat in en motion om att verket ska tas bort från Carolinabacken och skänkas till Uppsala konstmuseum. Stefan Hanna (C) skriver i en insändare att kommunen ska göra om och göra rätt: ”Låt oss Uppsalabor, och särskilt alla som flytt hit från förtryck, slippa se ett verk som inte speglar Uppsalabornas värderingar”.
Arne Sandemo (M), ledamot i kulturnämnden, är också kritisk och menar att nämndens ansvar gentemot medborgarna inte kan avfärdas med Eva Edwardssons argument om ”armlängds avstånd”.
6 november intervjuar UNT Jan Rosén, professor i juridik och ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt. Han säger att man inte får avbilda ett verk så som Erik Krikortz gjort utan att först fråga ursprungskonstnären om lov. Det visar sig dock att den stiftelse i Tyskland som har hand om originalverket har haft kontakt med Krikortz efter att de läst om projektet i UNT och att de ser på det med ”skeptisk sympati”. Kulturskribent Ulrika Knutson sätter sedan konstverket i relation till andra skandalomsusade verk genom Uppsalas historia – så som Bror Hjorths ”Näckens polska”.
En ny motion landar hos kommunen, denna gång från Jonas Segersam (KD) som tycker att konstverket ska omgärdas av taggtråd. Den 25 januari i år rasar debatten vidare, denna gång i kommunfullmäktige. Två läger framträder där Stefan Hannas uttalande ”gör om gör rätt” får medhåll från M, KD och SD. Pavel Gamov (SD) säger bland annat att de inte vill ha något förbud men att ”konst som finansieras med skattemedel ska uttrycka harmoni och vara estetiskt tilltalande”.
På andra sidan står L, S, V, FI och MP som framhäver att verket är ett sätt att inte glömma vad DDR stod för.
I juni blommar debatten upp ånyo. Stefan Hanna lämnar in en anmälan om olaga bygglov och plan- och byggnadsnämnden inleder en utredning för att fastställa om ”Väggmålning, Berlin” är bygglovspliktigt. Bygglovschef Christian Blomberg säger till UNT att ett beslut väntas först senare i höst och att om det visar sig att bygglov krävs kan man ansöka om detta i efterhand.
Uppsalakonstnären Lill Sjöström kallar i en debattartikel Stefan Hanna för ”censurivrare” och menar att det vore en katastrof för den offentliga konsten om den behandlades på samma sätt som ombyggnaden av ett garage. Hanna svarar med att det är ”tragiskt att ta del av Sjöströms och andra människors förakt för vår lag” och undrar varför konstnärer skulle stå över lagen.
Kulturskribenten Magnus Ringgren skriver att politikerns utspel är olämpliga och att debatten borde handla om estetik, inte politik. Lördagen den 23 juli publicerar UNT ett inlägg av kulturskribenten Bo Gustavsson där han jämför Hannas resonemang med 30-talets nazisters. De avslutande orden lyder ”Bra konst ska möta vår komplexa verklighet. Det är tredje kriteriet för offentlig konst”.
Här tar artiklarna i UNT:s arkiv slut. Men om det innebär slutet för debatten återstår att se.