Den sedan länge pågående debatten om utsmyckningen av Uppsalas paradgata var lite på väg att dö ut när ett nytt förslag om utsmyckning av planen framför domkyrkan dök upp. Förslaget bestående av ett bord och fyra stolar har fått utstå en hel del kritik, delvis lite onödigt hätsk kan man tycka, men kanske i viss mån förståelig för många oss Uppsalabor, som inte förstår sig på konst.
Lars Ullgren uttryckte den 1/1 en viss förvåning över att” alla Uppsalabor var så sura och arga”. I min insändare den 7/1 försökte jag sammanfatta de senaste konstinstallationerna och därmed kanske kasta lite ljus över det faktum att så många är sura och arga.
Lars Ullgren (9/1) tolkar mitt bidrag till debatten med att jag visar ”drypande förakt”. Det var en intressant tolkning då jag ingenstans i min insändare säger vad jag tycker. Min insändare består av ett antal enkla och sakliga fakta (inte alternativa).
Jag påpekar bara att tre av de nämnda konstverken faktiskt existerar. Det fjärde är bara ett förslag, vilket jag också säger. Citaten från beskrivningen av konstverken är ordagranna. Läser man Karlstams och Lindströms insändare från den 14/11 2017 så ser man att där står precis vad jag beskrev i min insändare.
Min avslutande fråga är måhända retorisk med en ironisk underton, men var kommer det ”drypande föraktet” in? Jag vet så klart inte hur alla tycker och tänker, men Ullgren säger ju själv i sin insändare den 1/1 att ”alla debattörer är så otroligt sura och arga”. Det var egentligen bara den frågan jag ville försöka ge ett svar på. Det verkar ju som att ganska många tycker ganska illa om de nämnda konstverken, eller hur? Vilka som väljer ut konstverken och hur det går till kan och vill jag inte uttala mig om. Men Ullgren säger själv att staden skall ”utsmyckas”. Och om vad som är ”utsmyckning” må vi tycka olika.