Enda anledningen att kommentera Anette Ingelssons inlägg är att hon utöver de grova förolämpningarna mot jägarkåren uttrycker en märklig uppfattning om naturen, en uppfattning som antagligen tillåtits påverka rovdjurspolitiken.
LÄS MER: Förbjud allmän jakt på djur
Anette oroar sig nog i onödan för sin egen säkerhet. Den jägare som inte kan skilja jaktbart vilt från skräpplockande sommarstugeägare blir säkert av med sitt vapen tämligen omgående. Hon ställer frågan om man kan rädda djur genom att döda dem. Om hon menar just de vargar som finns i Sverige är svaret antagligen nej. Det är inte rimligt att ett rovdjur skall få styra människors tillvaro. Och var finns det område i landet där vargen kan skaffa sin mat utan att människor drabbas på ett eller annat sätt?
Men jakt på ett djur som inte fyller någon funktion kan rädda många andra arter, både av djur och växter, genom att det blir möjligt att låta betande djur hålla landskapet öppet. Anette berättar inte vad hon tror skulle hända i praktiken och om fritidsjakten förbjuds. Vilka skall till exempel klara eftersöksjakten på trafikskadade djur om det inte finns kunniga fritidsjägare? Hon anser att naturen skall få sköta sig själv, men hur naturen skall kunna nå en egen balans i det svenska odlingslandskapet ger hon inget besked om, inte heller vad det får kosta. Vad händer med de människor som bor och har sin försörjning på landsbygden?
Anette tycks mena att ett för hårt jakttryck skapat obalans i djurlivet. Men att exempelvis vildsvinen ställer till allt större problem beror rimligen på att de jagas för lite, och att älgen blivit sällsynt i delar av landet anser nog de flesta bero på utebliven vargjakt. En balans mellan rovdjur och bytesdjur kan uppstå bara i vildmarken. Men dessvärre finns många, både opinionsbildare och beslutsfattare, som liksom Anette lever i villfarelsen att det råder samma förhållanden i det svenska kulturlandskapet som i Yellowstone.