Gunnar Hedberg och Thomas Tjäder menar i sitt svar (UNT 13/4) på min insändare (UNT 31/3) angående det så kallade DCA-avtalet att jag bygger min argumentation på missförstånd och faktafel. Låt oss då gå till källan och se vad som där stadgas. I artikel 4 anges inga undantag för vilken typ av vapen som kan införas i Sverige, inte ens kärnvapen. Alla länder i Norden utom Sverige har skrivna förbehåll mot kärnvapen i fredstid.
Finland går längre med lagstiftning mot kärnvapen som gäller i både freds- och krigstid. Vi riskerar alltså att bli det enda nordiska landet utan avtalsgrundad förbehåll mot kärnvapen. Allt som sägs är det till intet förpliktigande att parterna ”ska i den mån det behövs samråda om verksamhet som omfattas av denna artikel” (sidan 356). Innebörden av detta är att vare sig Sverige (eller främmande makt) kan veta om kärnvapen lagras på till exempel Ärna. Naturligtvis ökar det risken att Sverige blir ett primärt mål i en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland.
Innehållet i avtalet blev känt först i och med att det undertecknades 5 december 2023. Förutom några insändare, 15 minuter i Sveriges Radio P1 den 6 december och två minuter samma dag på SVT, har det inte förekommit någon som helst debatt om eller folklig förankring av avtalet.
Skrivningarna om brottsliga handlingar begångna av amerikansk personal finns i artikel 12, där det bl.a. står följande: ”På Förenta staternas begäran och som ett led i sitt åtagande om ömsesidigt försvar avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna i enlighet med artikel VII.3 c i Nato SOFA” (sid. 365).
DCA-avtalet är inte kopplat till Nato. Vad jag anser om Nato och Putins kriminella anfall på Ukraina har inte med saken att göra. Det oerhörda i DCA-avtalet är att vi som medborgare överhuvudtaget inte tillfrågats om det lämpliga att överlämna delar av vår suveränitet och säkerhet till annan makt.