Äldrenämndens ordförande skriver (UNT 17/3) i ett svar på min insändare att Diakonistiftelsen har fått en högre ersättning ”utan att det har högre krav på sig vad gäller kvalitet”. Det kanske säger mer om kvalitetskraven än om något annat?
Tar kvalitetskraven hänsyn till dementa personers behov? Följs förskrivning av antipsykosmediciner till dementa personer på boenden upp av yrkesprofessionerna, och relateras till miljön och bemanning på boendena? Följs förutsättningarna för personal att ge god omsorg till de dementa upp?
Det handlar om bemanning, personalomsättning och personalens kunskap om demenssjukdom. Låg bemanning medför stress och dementa personer kräver tålamod. Enligt Socialstyrelsens rapport har förskrivningen av antipsykosläkemedel ökat bland dementa på äldreboenden. De nationella riktlinjerna visar att kunskap och rutiner minskar behovet av lugnande mediciner (UNT 7/3).
Äldrenämndens ordförande skriver att ersättningen är orättvis mellan olika leverantörer av vård och omsorg och att nämnden ställer samma kvalitetskrav på verksamheten oavsett leverantör. Men om inte själva verksamheten är lika? Då faller ju resonemanget. Bedriver Uppsala kommun renodlade demensboenden?
Den ersättning som det icke-vinstdrivande Diakonistiftelsen tidigare har erhållit för Ebbagården har använts för en hög kvalitet på sätt som har beskrivits av flera här på insändarsidan. Den lägre ersättningen motsvarar enligt Diakonistiftelsens chef en neddragning motsvarande sex heltidstjänster på 33 demensboende (UNT 6/3).
Kvalitet för demenssjuka ställer specifika krav på verksamheten, och detta bör påverka såväl ersättningsnivåer som kvalitetskrav. Socialstyrelsens nationella riktlinjer bör efterlevas. Det är dumt att inte värna goda exempel på demensboenden, som Ebbagården. Samhällsekonomiskt kan det vara en vinst.