Med anledning av en insändare i Uppsala Nya Tidning för några veckor sedan, vill jag lämna mina synpunkter på hur närstående skall kunna vara med i psykiatrin.
LÄS MER: ”Psykiatrin är rena katastrofen”
Tyvärr har vuxenpsykiatrin varit dålig på att ta in närstående/anhörigas behov av stöd dels för att hjälpa de sjuka och dels för att själva orka. Jag tror det kan finnas två huvudanledningar till detta.
Det har funnits en kulturproblematik från en föråldrad psykodynamisk teoribild, där man ofta såg de anhöriga som delvis orsak till störningen; till exempel den ”schizofrena mamman”. Man upplevde ofta att den sjuka mådde sämre efter en anhörigs besök i slutenvården.
LÄS MER: "Dialog med närstående är viktigt för oss"
En annan huvudanledning kan vara att man på grund av nerdragningar och svagt ledarskap, med bristande kunskaper om den kliniska verkligheten hos chefer, inte stödjer de anställda i en bred verksamhet som givetvis tar tid men ger bättre kliniskt resultat.
När dagens chefer inom sjukvården får kritik, så säger man förstås för att överleva: ”Vi tar i frågorna och arbetar ständigt på förbättring”. Det är inte lätt att vara klinisk chef i dag. Det finns givetvis inom psykiatrin mycket duktiga medarbetare som gör en bra insats att stödja både de sjuka och anhöriga, men stora brister finns.
Tyvärr döljer man sig ofta bakom en ”tystnadsplikt” för att slippa ta i frågan. Skäms man inför att möta de anhöriga inför alla svårigheter och brister inom psykiatrin? Den psykiskt störde har ju oftast mycket mer kontakt och stöd från närstående/anhöriga än från psykiatrin. I det psykiatriska arbetet skall det därför vara en obligatorisk uppgift att allt efter behov ha kontakt med anhöriga.
Här några konkreta obligatoriska förslag:
1. Vid besöket i öppenvård samtidigt ha samtal med patienten och den anhörige. När behandlaren hälsar på patienten i väntrummet, hälsar man också på den närstående/anhörige som ofta sitter med. Man frågar patienten om man på slutet av samtalet också får ta in den närstående. Jag har nästan aldrig varit med om ett nej här.
När jag arbetade på en mottagningen för unga vuxna hände det ibland att oftast en mamma trängde sig på och ville vara med på en gång. Om jag aldrig tidigare träffat patienten brukade jag säga ”Vad bra att du är med. Jag har ju aldrig träffat din dotter förrut, så jag vill ju börja med att prata ensam med henne först. Det kanske är något som hon inte tycker du skall höra. Sedan efter en stund ber jag också dig komma in”. Nästan alltid har den anhörige lugnat ned sig och känt sig trygg även om det har kunnat tolkats som lite skämtsamt.
Att skapa tillit har inte bara med tid att göra utan också med förhållningssätt. Om jag träffat en patient ensam flera gånger, fått en social anamnes (beskrivning av de sociala kontakterna) och vi utredit de psykiska besvären, ber jag patienten att vid nästa besök ta med sin partner, förälder eller vem det är för ett gemensamt samtal. Det brukar fungera mycket bra. Självklart skall närstående inte vara med vid alla besök till exempel i psykoterpi, men för varje patient skall en inbjudan till samtal med patient och närstående finnas.
2. Samtal med patient och anhörig i slutenvård. Vid inläggning i slutenvård skall ett erbjudande om samtal och bedömning tillsammans för patient och anhörig alltid ske och göras efter någon dag.
Det kan naturligtvis vara svårt om man skickar hem patienten redan nästa dag på grund av platsbrist. Då skall samtalet i stället ske i öppenvården. Självklart skall patienten godkänna kontakten.
3. Anhörigas möjlighet att själva få stöd på mottagningen. I vissa lägen med svårt störda patienter skall anhöriga själva få sitta ned med en annan medarbetare än den patienten träffar. Syftet är att få allmän information, berätta om sina svårigheter och få stöd att förhålla sig till den sjuke.
Man upprättar då ingen egen journal utan noterar bara i patientens journal att ett stödjande möte med anhörig har hållits. Patienten är medveten om träffen.
4. Anhöriggrupper. Psykiatrin bör erbjuda anhöriga träff i anhöriggrupper beträffande vissa frågeställningar till exempel stöd i adhd, bipolära sjukdomar och psykoser. Det här är något som faktiskt sker i dag, men det kanske främst är starka anhöriga som kommer. Otrygga anhöriga behöver stöd i stället genom alternativ 3.
5. Bevakning av hur barn till den sjuke har det. På varje mottagning skall det finnas en medarbetare med specialuppgift att kontrollera hur barn till svårt sjuka har det. Här skall man gå igenom medarbetares journaler för att se hur frågan behandlats. Ibland kan barnen ha bra stöd från andra anhöriga, till exempel mor/farföräldrar. Ibland kan kontakt med Barn och ungdomspsykiatrin behövas och ibland skall orosanmälan till socialtjänsten göras.
Har man bra och tillitsfull kontakt med den sjuke kan denne till och med tycka att det är bra att barnen får särskilt stöd som kan utformas på olika sätt. En orosanmälan kan då bli riktigt avdramatiserad, vilket jag varit med om. Avgörande är att man inte släpper ärendet utan samverkar med andra, som socialtjänsten. Brist på tid och resurser kan dessvärre inverka här.
Ibland kan anhöriga vara väldigt upprörda över hur de behandlats. Är du professionell behöver du inte själv gå i taket. Du kan leva dig in de svårigheter, som är den anhöriges vardag i förhållande till den svårt sjuke. Du behöver inte försvara psykiatrin, men du skall försöka förbättra kontakten.
För att ge en bra vård räcker det inte alltid att bara träffa patienten och dennes närstående, utan en viktig del vid behov är stöd och struktur i den övriga sociala omgivningen, boende, arbetsplats med mera. Det här är en viktig och obligatorisk uppgift för psykiatrin.
Om du som anhörig nekas att vara med trots att din sjuke anhörige gett sitt medgivande och kanske till och med skriftligt om det konstigt nog krävts, då skall du anmäla ärendet till Patientnämnden eller till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).
Det vore nu värdefullt få synpunkter från psykiatrin på detta inlägg. Gärna kommentarer till Upsala Nya Tidning. Har man i dag bättre kontakt med anhöriga än vad jag tror? När jag i ett debattinlägg lördagen den 10 september 2016 i UNT kom med elva konkreta förslag till förbättringar av psykiatrin, så fick jag inga kommentar alls från chefer eller anställda inom psykiatrin.