I en tidigare insändare, ”Psykiatrin rena katastrofen”, uttrycker en anhörig till en patient inom psykiatrin sitt missnöje med vårdkontakterna. Vi beklagar detta eftersom vår ambition är att alla patienter och deras anhöriga ska känna sig trygga och väl omhändertagna i sin kontakt med oss. Samtidigt vill vi kommentera vissa påståenden där vi i stora delar har en annan bild.
LÄS MER: Psykiatrin är rena katastrofen
Vår utgångspunkt är att närstående är mycket viktiga för att vården ska kunna hjälpa patienten på bästa sätt. Därför görs flera insatser. På flera heldygnsvårdsavdelningar anordnas anhöriggrupper samt patient- och anhörigutbildningar där man kan träffa andra personer i liknande situation och där ett ömsesidigt lärande sker mellan patienter, anhöriga/närstående och personal. Vi samarbetar även med Anhörigcentrum, en kommunal verksamhet för att stödja anhöriga.
Psykiatrin har också aktiva brukarråd och har i många år haft en anställd brukarinflytandesamordnare.
Under hösten 2016 hade vi även ett samarbete med Forum för brukarinflytande vars personal några dagar i veckan fanns på plats i Psykiatrins hus för att ta emot förbättringsförslag. Dessa förslag har sedan återkopplats till chefer och andra berörda personer. Det blev både ris och ros, och olika åtgärder tas nu för förbättringar.
Förbättringsförslag kan också lämnas på psykiatrins hemsida. Om man är missnöjd är rekommendationen att i första hand kontakta sin behandlare eller avdelningschef, i andra hand Patientnämnden I Region Uppsala.
Skribenten skriver att ”frågor om samtycke hänvisas till sekretess- trots intyg om att sekretess inte råder.” Vi kan inte bemöta ett enskilt fall men vill ändå förtydliga att huvudprincipen är att anhöriga/närstående är viktiga och ska kunna engageras i vården. Men ibland vill inte patienten/brukaren att så ska ske och då måste sekretess iakttas, oavsett var den anhöriga/närstående tycker. I de allra, allra flesta fall försöker vi dock involvera anhöriga/närstående genom vårdplaneringsmöten och andra forum.
Användandet av tvångsvård kritiseras också. Det är en mycket strikt juridiskt reglerad verksamhet som kontinuerligt granskas av oberoende instanser. Tvångsvård är alltid en sista utväg, men den syftar till att rädda liv och återställa hälsa.
För att minska situationer som kan leda till tvångsvård ges utbildning i bemötande kontinuerligt. Suicidpreventiva utbildningsinsatser görs också för alla anställda och inom kort påbörjas ett stort forskningsprojekt för att ytterligare förbättra heldygnsvården.