Insändare: Arkitekturpriset ska legitimera egna beslut

I en artikel i UNT 20/11 deklarerar Uppsala kommun att man instiftar ett arkitekturpris. Enligt stadsarkitekten Claes Larsson är det ett led i kommunens arbete "för att höja nivån på diskussionen om arkitektur och att premiera aktörer som gör bra saker". Priset är intressant, då det är kommunen som bestämmer vad som skall byggas och i princip även utser pristagaren genom sin "arbetsgrupp", som väljer ut fem finalister bland de av allmänheten nominerade förslagen. Därefter utser en jury en vinnare. Slående är att juryn inte verkar innehålla några representanter från till exempel Föreningen Vårda Uppsala eller andra lekmän boende i Uppsala. Att instifta ett pris som kommunens "arbetsgrupp" i huvudsak kontrollerar, tycker jag liknar politisk manipulation, med som jag ser det, avsikten att legitimera de egna besluten.

Vore det inte bättre att låta kommuninvånarna nominera och rösta fram fem finalister och därefter låta en jury fälla avgörandet? En jury som även består av representanter i opposition mot rådande arkitektoniska trender.

Idag tycker jag mig skönja ett beteende hos kommunledningen i Uppsala, där dom vill använda arkitekturen för att profilera sig med uppseendeväckande nybyggnader i attraktiva kulturmiljöer (exempelvis planerna för Odinslund eller Paradgatan). Formuleringen är hämtad ur en utredning som gjordes 1997 av kulturdepartementet. Titeln på utredningen är "Den stora stadsomvandlingen: erfarenheter från ett kulturmord". Nästan häften av de svenska städernas äldsta bostäder revs mellan 1960 och 1970, en katastrof utan motstycke, 62 procent av Uppsalas hus byggda före 1901 revs under dessa år. Utredningen frågar vad vi har lärt oss och hur vi kan undvika liknande kulturmord i framtiden? 

När man placerar en "finlandsfärja" i slottsparken eller driver förtätning av det skogsnära Eriksberg eller när man utplånar varje tillgänglig grön yta i staden, så hävdar jag att våra politiker inte har lärt sig av historien. Med utplåningen av vårt svenska arkitekturarv som fond menar jag också att det finns skäl att överväga om de aktuella exemplen ovan strider mot Granadakonventionen från 1985, om Skydd för Arkitekturarvet i Europa?

Jag tycker inte att dagens beslutsfattare bidrar till ett bevarande eller utvecklande av de miljömässiga kvalitèer som finns i Uppsala. Istället fortsätter man att hänsynslöst exploatera spillrorna efter 1960-talets massaker, det borde stämma till eftertanke, om inte annat så hos oss som bor i Uppsala.