Boningshuset består av två hus, ett från 1700-talet med vedspis och dragiga plankgolv, och ett från 2000-talet med golvvärme och komfort. Hallen är länken mellan den gamla och den nya delen, som ändå har en genuin äldre känsla. ”Det är mycket byggnadsvårdsglädje och linoljefärg här”, säger Anders.
I en sluttning med skogen i ryggen och öppna ängsmarker och Ekoln framför näsan ligger den lilla klungan av röda hus. Hit kom Alva Herdevall och Anders Rydell, som båda i år tilldelats utmärkelsen Årets Knivstabo, av en slump för fem år sedan.
– Vi kände inte till platsen men blev förälskade och förförda av den. Förvånades av den starka kulturhistorien med herrgården och byalaget. Sådant går inte att se men här finns en stark gemenskap. Vi tar hand om varandra i byn. Vaktar varandras djur och skickar över barnen. Arrangerar midsommar och pubaftnar, berättar Anders.
Förutom utsikten och den välbevarade charmanta gården var det äppelträden, den svamp- och bärrika skogen, bördiga marken och framför allt den generösa jordkällaren som avgjorde att det blev just här de slog rot.
– Krusenberg rymmer alla våra drömmar och projekt på ett lagom sätt. Vi ville inte ta oss vatten över huvudet utan driva självhushållning, inte självförsörjning. Här finns tillgång till så många olika miljöer och grödor, säger Alva.
Hon är från Västerås och han från Småland men innan flytten hit bodde de i Stockholm. De väntade sonen August och funderade över hur de ville leva framåt, hur han skulle växa upp. Ingen av dem hade någon större erfarenhet av odling och djurhållning. De var uppvuxna i villakvarter, odlade på sin höjd lite salladsblad och kunde laga mat och baka.
– Vi vill att våra barn ska kunna springa ut och in. Befinna sig i naturen, utan stad och trafik, och veta var maten kommer från, säger Anders.
”I den tid vi lever nu så känns självhushållning och ett slutet kretslopp viktigare än någonsin. Vi skrev boken för att inspirera till att göra mer själv”, säger Alva.
De letade i en vid vinkel, norr och söder om Stockholm, i klassiska lantbruksområden för att hitta en bra plats att odla på.
– Vi gjorde en räd i Upplandstrakten och fick en stark känsla av att här vill vi bo. Självhushållning är ett livsstilsval men också en produkt av det som hänt i världen de senaste åren, med pandemi, krig och inflation. Det är inte längre bara en krydda utan en viktig del av vår ekonomi som dessutom har ökat i värde. Vi handlar mat för ungefär 2 000 kr i månaden jämfört med många andra som betalar femdubbelt, säger Anders.
– Vi har ingen ko och drar oss för att handla så därför saknar vi ofta mejeriprodukter. Men i stället har vi extremt mycket ägg, säger Alva.
Utanför de spröjsade fönstren spatserar höns och ankor. I skafferiet vilar inläggningar, sås på egna tomater och honung från gårdens kupor. Från hallen kommer ett återkommande kluckande ljud. Chablisvin och veteöl är under produktion.
”I den tid vi lever nu så känns självhushållning och ett slutet kretslopp viktigare än någonsin”.
– Vi försöker följa rytmen och leva i säsong. Varje årstid har sina olika smaker och karaktär. Vi drack vår sista äppelmust igår. Äppelträdet har också stått för mos och vinäger. På senhösten är det mycket arbete med att frysa in, tryck- eller kokkonservera, men vi förädlar inte allt precis när vi skördar.
Från tvättstugan hörs nu ett svagt kvackande. I äggkläckningsmaskinen har gårdens senaste tillskott, en älling, tittat fram.
– Djuren är en central del i vårt liv och passar in i det naturliga kretsloppet. Allt vi stoppar in ska gå runt, en livsstil som ska vara snällare mot moder jord. Ankorna ger kött, och är fantastiska snigeljägare. Hönsen äter upp matresterna, står för jordförbättring och ger oss ägg, förklarar Anders.
”I den tid vi lever nu så känns självhushållning och ett slutet kretslopp viktigare än någonsin”.
Bina och djuren ute är hans ansvar medan Alva tar hand om de som är inne. Gårdens övriga sysslor är också naturligt delade efter intressen och rent praktiskt. Självhushållning låter som ett heltidsjobb men båda arbetar också på annat håll.
– Det tar egentligen inte så mycket mer tid men man måste planera. Vi gör ju inte allt samtidigt utan jobbar efter säsong och behov. Om vi gör tvål så krävs det ju bara att vi gör det en gång så räcker det hela året, säger Alva.
På sommarsäsongens önskelista står vaktlar, sommargrisar och köttkaniner. Det ska snickras ihop ett orangeri, pergola och ny ankbur. Bastu i skogen och en naturpool. Rödbetor, pumpor, morötter, bönor, gurka och majs ska flytta ut och senare skördas.
– Om man har vårdat det lilla knappt synbara fröet. Toppat, beskurit, omskolat och planterat ut. Skyddat från sork, höns och barn. Om det till slut bär frukt och du får skörda tomaten eller physalisen går det inte att mäta i pengar. Det är vad som är lyx för oss. Att veta vad vi äter och vart det kommer från.
”Vi ville inte ha ett för stort renoveringsprojekt, utan kunna fokusera på barnen, ge plats åt att leva och odla!