Jag är undersköterska. Ensamstående med två barn. Jag arbetar heltid för att kunna försörja oss, det vill säga tjäna pengar.
Jag har valt att göra det inom vården för att jag mår bra i hjärta och sinne av att veta att jag gör nytta.
Att jag kan hjälpa till att förbättra och till och med rädda liv på medmänniskor. Människor som du och jag.
I nio år nu har jag arbetat nätter, kvällar, julaftnar och i snitt varannan helg. Kramat om barnen och önskat dem lycka till på matcher, uppvisningar och avslutningar som jag inte kunnat vara med på för att jag har jobbat. Det har varit tufft många gånger, men det har känts som om det har varit värt det ändå.
Inte nu längre.
Nu har arbetsgivare i förhandling med fackförbund fått fram en ny schemamodell som enligt dem är ”bäst i Sverige”.
Den ska ge mer tid till återhämtning och vara rättvisare gällande ersättningar för obekväm arbetstid, sjukhusövergripande. Den ska ge kortare veckoarbetstid, säger de.
Saken är, för att få den kortare arbetstiden krävs det att man jobbar mycket natt. Och att alla ska jobba natt.
Det är så ohälsosamt att jobba natt tycker de, att det ska premieras i arbetstidsförkortning när man arbetar så. Och så tvingar de in alla i en modell där alla måste jobba natt.
Och eftersom vi får arbetstidsförkortning, så sänks ersättningen när vi arbetar kvällar och helger, för vi kan ju inte vara värda två bra saker.
Detta gäller nu både sjuksköterskor och undersköterskor.
Ersättningen är nu bättre än i det centrala avtalet, skryter ledningen. Det centrala avtal som sjuksköterskorna tvingades in i när förhandlingarna med facket strandade tidigare. Ett basavtal med lägstanivåersättningar. Ett skitavtal.
Från att ha haft en schemamodell där vi fritt kunnat önska hur och när vi ska jobba, med en bra ersättning, och som lett till nöjd personal som orkat med det tunga jobbet på en intensivvårdsavdelning, till att bli tvungna att jobba enligt arbetsgivarens önskemål med en sämre ersättning – hur kan det anses vara hälsosamt?
Att i en kvinnodominerad bransch lyckas få till ett bra avtal kring ersättning och schemamodell, som vi tidigare hade, borde ses som banbrytande och något för andra att sträva efter. Nu blev det kallat orättvist av både fack och ledning. Och så fick vi kliva tillbaka. Ett riktigt bakåtkliv, även för jämställdheten.
Vi får även veta att det inte är bra att kritisera och vara negativa utåt, för det bättrar inte på personalsituationen.
Som om det är orden och inte verkligheten som räknas.
Många vet nog inte riktigt hur vi jobbar här. De kanske inte förstår att vi hanterar liv på en intensivvårdsavdelning. Vi övervakar och vårdar våra patienter dygnet runt; hela tiden är personalen vid patienternas sida på salen. För att vi måste vara det, så viktigt är det, och så snabbt kan det gå att förlora ett liv. Vi övervakar, ger mediciner, lägger om sår, går på undersökningar, till operation.
Vi tvättar patienterna, ser till att deras kroppsfunktioner fungerar, torkar avföring, blod och kräk, tar hand om ledsna/rädda/arga anhöriga.
Vi dokumenterar och rapporterar, städar salar och tvättar textilier, sköter sköljen, köket, soprummet och medicinrummet. Vi bäddar rent i sängarna minst en gång om dygnet, tar prover, ger sondmat, assisterar läkare vid ingrepp på salen. Vi hanterar avancerad teknisk apparatur som respiratorer, dialysapparater och medicinpumpar, har konstant koll på puls, blodtryck och temperatur. Vi flyttar patienter och tar emot patienter, vänder patienterna i sängarna ungefär varannan timme för att lungorna ska optimeras och för att undvika tryck på huden. Vi utför arbete för forskning och täcker upp för varandra vid semestrar och sjukluckor. Ibland sker akuta situationer, och ibland förlorar vi en patient.
Intensivvård är specialiserad och kräver för sjuksköterskor vidareutbildning. Därför har vi inga vikarier, förutom de som gått i pension och som kan tänka sig att ta något pass ibland.
Sånt vet inte alla, men nog borde man kunna kräva att ledningen och HR på sjukhuset ska veta det?
Nu kommer det i alla fall bli så att jag förlorar ett par tusenlappar i lön varje månad på grund av dessa ”hälsosamma arbetstider”.
Jag har inte ett par tusenlappar att avvara varje månad. Jag tycker inte längre att det är värt att arbeta kvällar och helger, för det kommer inte på nåt sätt kompensera för den tid jag förlorar av mitt privatliv när det nya avtalet kommer att börja gälla.
Jag kommer att söka mig bort från vården.
Personalflykten som kommer att följa nu beror inte bara på att det finns grönare gräs på andra ställen, utan mest på att vår ledning precis bränt upp den lilla gröna plätt som fanns kvar för oss.
Konsekvenserna kommer att bli förödande.
Vi krävde aldrig att vi skulle få det bättre, men vi kan inte längre tolerera att vi får det allt sämre.
LÄS MER: Replik - HR-direktören svarar: Jag förstår henne
Sara Stacksjö, undersköterskapå Neurointensiven (Niva), Akademiska sjukhuset