REPLIK
Miljöentreprenören Misha Istratov efterlyser en objektiv översyn av frågan om licensjakt, i första hand efter varg (UNT 11/5). Den objektiva bild han själv bidrar med är föga övertygande.
Jägarintresset har formellt endast en av de 15-16 platserna i de till Länsstyrelserna knutna viltförvaltningsdelegationerna, bland annat med uppgiften att besluta om övergripande riktlinjer för viltvården i länen, inbegripet förslag till miniminivåer för rovdjursstammarna. Däremot garanteras de uttalade naturvårds-och friluftsintressena tillsammans tre platser. Den verklighet Istratov beskriver som en förkrossande jägarmajoritet, vanligen med 12 jaktföreträdare är, om så skulle bli fallet, snarast ett tecken på en fungerande demokratisk nomineringsprocess när viltförvaltningsdelegationerna utses. En spegling av samhällets syn på viltförvaltning.
Vad de ekonomiska medel som Naturvårdsverket fördelar som antingen organisations-eller verksamhetsbidrag ur Viltvårdsfonden beträffar, består dessa medel uteslutande av de avgifter jägarna själva bidragit med genom att lösa ett årligt jaktkort för att över huvud taget få bedriva jakt.
Ur Viltvårdsfonden får enligt regeringsbeslut endast medel beviljas till verksamhet som kan bidra till att främja viltvården, eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen. Vilket givetvis exkluderar organisationer med andra syften.
Det går även att räkna på andra sätt än vad Istratov gör för att nyansera kostnaderna när det gäller rovdjur kontra samhällskostnader, men bör då även inkludera rovdjurens vilda bytesdjur. Ur ett livsmedelsstrategiskt perspektiv ter det sig allt annat än klokt att ignorera att ett enda vargrevir innebär att långt över 100 älgar, eller nära 10 ton klimatsmart viltkött, årligen omvandlas till vargspillning. Senaste beräkning anger förekoms av 83 etablerade vargrevir i landet. Samtidigt som det försvårar eller helt omöjliggör fortsatt betesdrift till följd av oro och faktiska angrepp på betande djur. Vilket resulterar i nedläggning av djurproduktion och försämrad biologisk mångfald i inte längre hävdade betes- och hagmarker.
Vad Istratovs samhällsekonomiska resonemang om sambanden rovdjursförekomst visavi minskade kostnader för trafikolyckskostnader beträffar fyller det knappast kravet på logisk konsekvens utan är snarare ett ateoretiskt resonemang, varken sant eller falskt, vanligt förekommande i moraldebatter och propaganda. Slutsatsen följer inte med logisk nödvändighet av premissen.