Licensjakterna i år på varg och lodjur har upprört och debatterats av många skribenter, inklusive mig själv (UNT 19/3). Som svar på detta fortsätter ett grundlöst narrativ ljuda från licensjaktens förespråkare. Deras argument saknar stöd i forskningen men saluförs ändå obönhörligt. För att reda ut hur det egentligen förhåller sig har jag djupdykt i ämnet.
Besluten kring jakt fattas i Viltförvaltningsdelegationer i varje Länsstyrelse, enligt beslut i Riksdagen 2009. 14 delegater samlas, där 5 platser går till de politiska partierna och 7 platser går till jakt-, skogs-, jordbruks, frilufts,- och turistnäringen samt trafiken/Polisen. I de flesta fall är dessa 12 jägare. 2 platser går till naturintresset som oftast är enmotpol till jägarna. Röstningen blir därmed en fasad där jägarnas majoritet gör att de alltid får som de vill. Det saknas alltså en demokratisk process i jaktfrågan.
Lika obalanserat förhåller det sig ekonomiskt. Svenska Jägarförbundet får årligen bidrag där det 2022 utdelades 43 miljoner kronor. Pengarna kommer från jaktkorten. Från Naturvårdsverkets Viltvårdsfond 2022 erhöll Sveriges andra största jaktorganisation, Jägarnas Riksförbund, 9 miljoner kronor. Rovdjursföreningen (Sveriges största organisation för viltfrågor utan jakt) fick avslag på sin ansökan precis som Rovdjurscentret de 5 Stora. Staten sponsrar jaktorganisationerna men inte de som opponerar sig mot dem. Att viltvård blivit synonymt med jakt är tydligt vilket utgör det rådande narrativet bland jägarna. Ingen ges rätt att ifrågasätta det på beslutsnivå.
Det samhällsekonomiska perspektivet påvisar makabra resultat. Ett lodjur fäller 50-70 rådjur/hjortar per år. 12,8 procent av alla rådjur är inblandade i trafikolyckor enligt Transportstyrelsen. Varje viltolycka kostar samhället 62 500 kronor enligt Trafikverket. Resultatet blir att varje levande lodjur är värt cirka 500 000 kronor i sparade samhällskostnader. Notan för licensjakten på 201 lodjur i år kostar svenskarna kring 100 miljoner kronor. För jämförelsens skull fäller lodjuren 50-100 tamdjur årligen med en kostnad på i snitt 150 000 kronor.
Argumenten för licensjakten i södra och mellersta Sverige, där 169 lodjur tilldelats jägarna, är att skydda dessa tamdjur. Vi spenderar alltså 100 miljoner för att spara 150 000 kronor.
Slutligen finns även ett trafiksäkerhetsperspektiv. Förra året skedde över 65 000 viltolyckor. De 201 lodjuren som jagas i år skulle fällt cirka 12 000 rådjur vilket utgör nästan 20 procent av alla viltolyckor. Viltolyckorna kräver 5 människoliv årligen i Sverige. Älgarna är vanligast förekommande i dödsfallen men även rådjur orsakar allvarliga tillbud i trafiken. Statistiskt kommer alltså lodjursjakten någon gång att kräva ett människoliv då den gör att antalet rådjur i trafiken ökar.
I USA har flera studier kring återinförande av toppredatorer visat att viltolyckorna minskat med 20-30 procent och besparat samhället enorma kostnader, lidande i form av personskador och flera människoliv. Man kom fram till att det är mer än 60 gånger så effektivt att ha rovdjuren än att kompensera för de skador som uppstår när de inte finns. Detta gäller stora kattdjur såväl som vargar, som inte bara livnär sig på klövviltet men också går på linjära stråk utmed bilvägarna och blir som en slags vägväktare.
Jag förordar att regeringen tillsätter en objektiv utredning där alla sidor av frågan utreds. En förutsättning är att de inblandade beslutsfattarna inte är jägare själva, så att vi äntligen kan få en objektiv översyn på frågan om licensjakt.