REPLIK
Viltförvaltningen i Sverige fick sin nuvarande form 1938 och denna doktrin har i många aspekter varit oförändrad sedan dess. Torsten Nilsson (UNT 10/1) upprepar och predikar samma mantra, att jakt på rovdjur skulle vara livsnödvändig, trots att modern forskning tydligt visar att rovdjurspopulationer kan begränsa sig själva, att de växer långsammare och orsakar färre tamdjursangrepp om de inte jagas.
Faktum är att naturen klarat sig utmärkt i miljontals år innan vi började ”viltförvalta”, och det gör den även i dag, något som forskande jägare till och med deklarerat. Att björnen Herman blev till en trofé var inte evolutionens mening. När djur självdör i naturen blir de till livsnödvändig föda för andra djur och organismer i ett komplicerat kretslopp vilket rubbas när människan blandar sig i.
Uttrycket att de stora rovdjuren skulle vara ”påstått utrotningshotade” är märkligt. Det är SLU som klassificerar vilka djur som är hotade enligt internationella standarden IUCN. Att en företrädare för Jägareförbundet öppet ifrågasätter fakta är beklämmande när förbundet årligen får tiotals statliga miljoner för att objektivt informera om rovdjur.
Naturturismen ser individer av olika arter som viktiga ekologiska komponenter. Att få beskåda en björn i det fria eller att få höra en vargfamilj yla, är en stark upplevelse som fördjupar naturengagemanget. Syftet med viltskådning är alltså inte bara nöje och en lustfylld upplevelse, utan ett effektivt sätt att få människor djupare engagerade för naturen. Så till skillnad från troféjägaren, som ser viltet som ett stycke kött, en päls eller en skalle, ser naturguiden och viltskådaren det vilda som en talesperson och lärare för en bättre naturförståelse, något som ingen jägare borde opponera sig mot.
Slutligen vill vi utöver de biologiska, även summera de ekonomiska konsekvenserna av denna jakt:
- För Torsten Nilsson och troféjägare är jakten en hobby. För de företag som lever på viltskådning är det deras levebröd.
- Dödandet av björnen Herman gav jägaren ett björnskinn och likes på sociala medier. Naturturismföretaget som jobbade med Herman förlorade deras viktigaste reklampelare och intäktskälla.
- Den norske troféjägaren inbringade inga pengar till staten. De svenska skattebetalarna förlorar 100 000 kr för varje projektbjörn som skjuts. Därtill potentiella skatteintäkter som Hermans viltskådare skulle inbringat.
Låter det här som en hållbar viltförvaltning?