REPLIK
Björnen Herman 23 år hade förmodligen inte tjänat som ”turistföretagets dragplåster” i all oändlighet, då han togs av daga av troféjägare (UNT 29/12). Att ”låta djur leva vidare” har sina naturliga begränsningar. Debattörerna ondgör sig över att ”I vår värld prioriterar myndigheterna jakt på de resurser som vi lever av, alltså djuren”.
Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen, ett verktyg att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Jakt är viktigt för den enskilde jägaren men skapar samtidigt betydande samhällsnytta.
Både för den renodlade viltskådaren och jägaren är viltet en värdefull resurs. För den ene huvudsakligen genom upplevelser för den som jagar dessutom, en förnyelsebar resurs, ett värdefullt ekologiskt livsmedel. En ekosystemtjänst knuten till markägandet.
Även om båda parter delar synen på viltet som något värdefullt skiljer synen på nyttjandet. Ser man det vilda som enskilda ”oskyldiga individer” är det svårt betrakta viltet som resurs att bruka.
I Sverige är nyttjandet av viltet, jakträtten, knuten till markägandet. Med detta följer skyldigheten för denne att skydda och vårda viltet. Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av lag eller av föreskrifter.
Att det vid jakt förutom kött även kan tillvaratas andra produkter som skinn, hudar eller troféer ger viltet ytterligare värde. Incitament att långsiktigt och uthålligt förvalta och slå vakt om viltets livsmiljö.
Mot den bakgrunden är det rätt naturligt. Inte något ”tyvärr” att ”skjuta går före beundra”.
Bland jaktmotståndare är inte sällan jakt liktydigt med ”troféjakt”, med negativt signalvärde. Att värdesätta och tillvarata alla delar av ett fällt vilt är snarast eftersträvansvärt och respektfullt. Eftertraktade troféer är dessutom ofta resultatet av förvaltade välmående viltstammar.
De fyra stora rovdjuren, påståendena om ”utrotningshotade” till trots, uppnår numera gynnsam bevarande status. Att fällda rovdjur i samband med tillåten licensjakt till fullo omhändertas av skytten bör ses mot att de vid skyddsjakt hamnar i en förbränningsungn.
Ett förnuftigt samutnyttjande av viltstammarna gagnar både de vilda djuren och deras livsrum. Bevara, bruka och begränsa ger tillsammans förutsättningar för en betydande viltresurs både för jakt, naturupplevelser, viltkött och andra ekosystemtjänster. Inte minst till gagn för lokalt företagande inom lokal ”viltskådning” på andras mark!