REPLIK
År 1993 är ett märkesår för rättsförhållandet samerna – staten. Det var då riksdag och regering införde ”den fria småviltjakten” genom en ändring i rennäringslagen. Tidigare ”kunde” rätten till småviltjakt upplåtas, nu ”skulle” den upplåtas oberoende av vad den berörda samebyn/rättighets-ägaren hade för inställning. Samma förhållande gäller också handredskapsfisket. Det är den prestigefyllda ripjakten det gäller för jägarna och deras organisationer. Det framgår med tydlighet av debattartikeln av överläkaren och ripjägaren Hampus Stigbrand i Ersmark (UNT 5/9).
Det blev en lång rättslig och politisk process. Liksom ofta var det den starkare som vann och nyordningen infördes trots samiska protester på vägar och i debattartiklar utöver de i domstolar.
Förbudet att inte kvälja dom enligt 1614 lag är upphävt för några år sedan. Det är bra för artikelförfattaren, som ett antal gånger visar ett slags förakt för Högsta Domstolens (HD) dom i Girjasmålet. Rubriken till debattartikeln gör inte saken bättre ”Låt inte samer begränsa jakt-och fiskerätten.” Det gäller trots allt en dom av Högsta Domstolen i Sverige inte i en politisk värld långt från vår.
Stigbrant respekterar säkerligen egendomsrätten fast han nu upplever den ovan och obekväm. Han är inte ensam. Det är på den vägen Sverige har vandrat under historien och sett till att hålla Sapmi nere i diket.
HD fastslår nu att jakt- och fiskerätten i Girjas sameby (som utvaldes att processa mot staten) tillkommer och ska förvaltas av samebyn och inte som tidigare av staten. Samtidigt anges vissa riktlinjer för förvaltningen. Det är nu en samisk och inte statlig förvaltning av samisk egendom.
HD:s dom i Girjasmålet utgör efter 30 års prövning i svenska domstolar och i Europadomstolen ett nytt märkesår och en ny tid som kräver ett öppet sinne och intellekt.