REPLIK
I min debattartikel i UNT beskrev jag vad en eventuell högerkonservativ regering med Sverigedemokraterna som en stor beståndsdel, enligt vissa opinionsundersökningar den största, kan betyda för forskningens frihet. En viktig del i min kritik var att SD i riksdagsmotioner och uttalanden uttryckt en vilja att strypa finansieringen till forskning vars resultat man inte gillar. I sin replik (UNT 18/8) menar Sten Widmalm att det inte är någon skillnad på det SD vill göra och den styrning av forskningsanslag som nuvarande och tidigare regeringar har genomfört.
Jag vidhåller att det rör sig om två olika saker. Att utöver fria resurser till lärosäten och forskningsråd även göra riktade satsningar mot olika samhällsutmaningar är en naturlig del av forskningspolitiken. Det gäller även insatser för att främja till exempel internationalisering eller jämställdhet inom akademin.
Men politiken måste avstå från att lägga sig i hur forskarna bedriver sin forskning och vad de gör med sina resultat. I en intervju inför årets val pekar Patrick Reslow (SD) ut ett etablerat forskningsfält som ”ingen beprövad vetenskap utan det är politisk ideologi i grunden”. En partikamrat till honom har motionerat i riksdagen om att stoppa finansieringen till samma fält. Att främja forskning för att möta vissa identifierade samhällsutmaningar är en naturlig sak för riksdag och regering; att gång på gång angripa vissa vetenskapliga teorier och vissa forskningsfält är något som politiker bör undvika.
Detta är extra viktigt nu, när vi ser krafter som från olika håll försöker göra den högre utbildningen till scen för sina strider. Universiteten ska vara en plats där man inte skyggar att ställa även de svåra frågorna, men där samtidigt alla människor möts med respekt.
Det är därför jag frågat Johan Pehrson (L) och övriga partiledare som ska samarbeta med SD om vilket inflytande de vill ge partiet över forskningspolitiken. Den frågan har fortfarande inte fått något svar.