REPLIK
Att ett förslag också innehåller konsekvensanalys brukar vara ett tecken på att det är genomtänkt och genomförbart. En uppseendeväckande brist hos dem som förordar en övergång till republik i Sverige är att sådan analys saknas. Det gäller också Niclas Malmbergs och Ina Jönsson (UNT 28/1). Principiellt är det lätt att hålla med dem: en ärftlig monarki är svår att förena med demokratins värdegrund. Men Malmberg och Jönssons skyggar för frågan vilka följderna skulle bli, om man började välja statschef.
I korthet skulle en sådan övergång leda till oklarhet om vem som i så fall är den politiske ledaren i vårt land. Är det presidenten eller statsministern? Om också statschefen får den demokratiska legitimitet som kungen saknar, skulle han eller hon bli en konkurrent till regeringschefen och parlamentarismen hotas. För det finns en motsättning mellan parlamentarism och presidentmakt. Mycket riktigt finns det ingen parlamentarism i fullt genomförda presidentstyrelser som i USA.
Kanske republikanerna inte vill mumla ur skägget av den anledningen att de vet att svenskarna av opinionsundersökningar att döma gillar sitt nuvarande styrelseskick. Torekovskompromissen gav all politisk makt till regering och riksdag men representativa uppgifter till kungen. Det senare ska inte underskattas. På sina håll förlöjligas representation men för nyblivna svenska medborgare, för nationella minnesstunder, för exportindustrins intressen, för Sverige kulturarv, för vetenskapliga priser och manifestationer är kungens medverkan inte meningslös. Att låta riksdagen i stället för medborgarna välja statschef löser inte målkonflikten utan gör bara statschefen mera glanslös som i Tyskland. Att ”helt avskaffa statschefsämbetet” skulle nog väcka internationell förvåning och ge oss en föga eftertraktad ställning i staternas umgänge med varandra.
Den blinda rättfärdigheten leder lätt till oförutsedda konsekvenser. Om republikanerna ska föra sin sak framåt, måste de reda ut de här sakerna. ”Kan Finland, kan Sverige”, skriver Malmberg och Jönsson. Men vad Sverige kan, men inte Finland, är att upprätthålla den glasklara skillnaden mellan politik och representation. Låt oss inte hamna i ett läge där vi inte vet vem som bestämmer. Svårigheten på senare tid att bilda regering gör att den svenska parlamentarismen redan har tillräckligt med problem.