REPLIK
Torsten Nilsson beskriver förhållandena i Viltvårdsdelegationerna (UNT 19/5), där viltvårdsfrågor beslutas, som en “fungerande demokratisk nomineringsprocess” och “en spegling av samhällets syn på viltförvaltning” trots att delegationerna ofta består av 12 jägarintressen mot 2 naturintressen. Det är inte helt oväntat då replikförfattaren är ordförande i det lokala Jägarförbundet och precis som att en oljebaron vill borra efter olja och ta plats i delegationer som avgör hans utsikter, är det väntat att en jägarordförande vill besluta om jaktfrågor. Jag anser att detta jävsförhållande är en skymf mot den demokratiska processen i Sverige.
Att just jägare skulle vara mer lämpliga än andra att sitta med i delegationerna är inte rimligt då det finns tusentals kompetenta etologer, biologer och andra experter som till skillnad från jägare inte har egenintresse i frågan. Dessa besitter typen av kompetens jag efterlyser i ett icke jävigt beslutande organ.
Nilsson anser även att det är logiskt att endast jaktorganisationerna får bidrag från Viltvårdsfonden, medan naturorganisationerna inte får det och här sätter han huvudet på spiken: jakt och viltvård har blivit synonymt och i stället för att diskutera om man ska jaga så diskuteras endast hur. Hela detta system bör granskas.
Hävdandet att tamdjursuppfödning skulle upphöra om jägare inte fick skjuta varg är felaktigt. I dag kan man få stöd och ideell hjälp av Rovdjursföreningen med montering av rovdjursavvisande stängsel. Det finns alltså lösningar där alla djur kan få behålla livet, men dessa blir förstås svåra att införa med jaktlystna delegater och en landsbygdsminister (också hängiven jägare) som hetsar till halvering av den redan känsliga vargstammen.
Påståendet att de amerikanska studierna på rovdjur skulle vara ateoretiska är dekonstruktivt då studier i flera andra länder visar samma orsakssamband. Låt oss hoppas att vi lyckas eliminera jävförhållandet från Viltvårdsdelegationerna så att forskningen inte kan ignoreras.