REPLIK
Jag läste med förvåning ytterligare en debattartikel i (Cancelkultur är ett hot mot den fria akademin, UNT 21/11) om den så kallade cancelkulturen som anses ta över i högre utbildningen i Sverige— något som även vår utbildningsminister är bekymrad över.
I examensmål på alla nivåer i högre utbildning finns det formuleringar som beskriver begreppet kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande anses vara en generell kompetens som alla studenter ska få träna under svenska utbildningsprogram. Men när det kommer till kritisk återkoppling, vare sig det kommer från studenter eller kolleger, något verkar skava.
Kan inte vi separera kritisk återkoppling om våra idéer från vårt värde som människor, i stället för att tolka kritiskt ifrågasättande som en kritik av ens existensrätt? Det gynnar oss alla att ta flera djupa andetag, reflektera, och reflektera några varv till. Alla är fria att uttrycka sina idéer, men andra är lika fria att ifrågasätta eller ogilla dessa. Yttrandefrihet garanterar inte att man blir välkomnad med öppna armar överallt, och det betyder inte heller att ens idéer eller ordval inte får bli ifrågasatta.
Något som kommer upp i samtal med andra invandrare i Sverige som arbetar inom högre utbildning är hur Sverige har en mycket annorlunda återkopplingskultur än vad de flesta av oss är vana med i andra länder. Traditionen av att vara överens är mycket stark här, vilket förstås har vissa fördelar ibland. Däremot verkar pressen att kunna komma överens ibland bidra till att människor, när de får kritisk återkoppling eller inte bli välkomnande att prata eller föreläsa, har svårt att hantera eller förstå det.
Att få kritisk återkoppling eller att inte bli bjuden någonstans är inte detsamma som att bli cancellerad. Och medan vi pratar om så kallade cancelkultur vill jag påminna UNT-läsare att begreppet på senare tid har tagits över av extremhögern i USA i försök att just tysta det fria ordet. Detta borde man vara medveten om, om man lånar begrepp.
Genom historia och i olika kontexter, har kritiskt ifrågasättande alltid funnits och har använts av flera med olika syften. Men kanske vi i Sverige är dåligt förberedda att hantera kritisk återkoppling i akademiska miljöer, vilket för mig är ett större bekymmer än någon påstådd existens av cancelkultur.