Det är välkommet att utbildningsminister Mats Persson (L) vill kartlägga hur utbredd cancelkulturen är inom högskole- och universitetsvärlden. Under alltför lång tid har lärare och andra anställda utsätts för utfrysning eller drev för att man antingen uttryckt fel sorts ord eller kritik av omhuldade teorier. Även om denna trend är större på lärosäten i USA och Storbritannien, där åtskilliga studenter krävt att de mest prestigefyllda universiteten ska bli ”trygga rum” i möte med obekväma litteraturlistor, föreläsare och kurser som inte.

Hittills har mycket av den politiska debatten om akademisk frihet gällt hoten från högerpopulister, samtidigt som man har blundat för de minst lika problematiska farorna från progressiva krafter.

På många sätt liknar cancelkulturen äldre tiders kättarjakt, där inte bara misshagliga ord utan också övertygelser ska bannlysas. Tidningen The Economist har bland annat skrivit om hur forskare som ifrågasätter kön som en social konstruktion stämplas som kättare och tvingas göra avbön eller fördrivs från lärosätena. Därför är det viktigt att den granskning som nu ska initieras inte bara fokuserar på fall där obekväma ord, utan också obekväma övertygelser, drabbas av akademins inkvisitorer. Inte sällan har dessa deplattformeringskrav drabbat just religiösa företrädare inom universitetsvärlden.

När advokaten Ruth Nordström 2014 var medarrangör till en planerad konferens vid Uppsala universitet om människohandel, där drottningen skulle ha talat, drog sig såväl universitetet som hovet ur efter ett drev i Aftonbladet och andra medier. Nordström var juridiskt biträde åt den kristna barnmorskan Ellinor Grimmark, i hennes fullt legitima rättsprocess att utifrån samvetsbetänkligheter slippa utföra aborter, något som sågs som alltför belastande. Trots att konferensen gällde en helt annan fråga avkrävdes en trohetsbekännelse till samma syn på svensk abortlagstiftning.

Eller när jag själv som anställd för en kristen organisation år 2018 bjöd in Konstfacks rektor Maria Lantz som paneldeltagare i ett Almedalsseminarium om den akademiska frihetens utmaningar. Efter att först ha tackat ja (med entusiasm) backade hon ur efter bara en dag. I ett mail förklarade kommunikationschefen anledningen: ”våra respektive organisationers värdegrunder står alltför långt ifrån varandra”.

Att min arbetsgivare hade arrangerat debatter med Humanisterna, Aftonbladet, Feministisk initiativ och Liberalerna spelade ingen roll. Skillnaderna mellan min arbetsgivare och statliga Konstfack – som handlade om bland annat vår äktenskapssyn och Åke Green-fallet – sågs som oöverbrygglig. Vi var orena.

Tidigare har studentföreningar med religiös profil vid olika lärosäten uteslutits från kårer med motiveringen att "de bedriver åsiktspåverkan". Som om politiska eller andra idéburna studentföreningar inte är intresserade påverka studenters åsikter. Samma sak har skett vid exempelvis anrika Oxforduniversitetet. Att begränsa ett fritt åsiktsutbyte för att vissa föreningar eller övertygelser beskrivs som ”religiösa” kan knappast vara förenligt med kårlivet.

Vill ministern komma till rätta med cancelkulturen och kraven på likriktningen inom akademin kan granskningen därför inte stanna vid den puritanska inställningen till obekväma ord. Även renlärigheten när det gäller övertygelser som krockar med progressiva tabun måste genomlysas. Högskolornas och universitetens framtid som den fria åsiktsbildningens bastion hänger på det.