REPLIK
I sak tycker jag Jacob Risberg och Bassem Nasr (UNT 2/1) har rätt utifrån att en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina är det mest eftersträvansvärda. Det man bör ha synpunkter på är om det verkligen är sanningsenligt att skuldbördan läggs på en part när en konflikt innefattar fler.
Sedan den arabiska våren har stater som konstruktion hamnat i förnyat ljus och debatt. Begrepp som våldsmonopol, klaner, dynamiken i förhållandet mellan majoritet och minoritet har flitigt diskuterats. Läsaren får inte något svar på vem som representerar Palestina. Man har en regering i Gaza och en på Västbanken. Mahmoud Abbas har inte satt sin fot i Gaza sedan det blodiga maktövertagandet för 15 år sedan. Att inte nämna problematiken med Gaza och hur den ekvationen ska lösas tror jag är ett misstag.
Inte ett ord nämns av skribenterna om stater i närområdet som vittrar sönder. Det är inte så lite anmärkningsvärt.
Ännu mer skattemedel ska alltså gå till en myndighet som misskött sig sedan 30 år tillbaka. Redan år 2012 kunde man notera att palestinierna har fått 18 gånger mer i biståndsmedel per capita (!) än vad Europa fick efter andra världskriget under Marshallhjälpen. Att ge någon ännu mer pengar när det bevisligen finns en 30-årig historisk spårbarhet på ekonomisk misskötsel tror jag är ett misstag.
Att en så pass central aktör som Hamas – och de krav som finns på rörelsen från världssamfundet – inte nämns överhuvudtaget ligger i artikelns anda. Det är dock att göra en komplex verklighet lite väl enkel för sig.
Vill vi åstadkomma framsteg krävs det dels att vi tar i beaktande metamorfosen som drar över Mellersta Östern och dels förklarar i praktiska termer hur vi konkret arbetar mot det mest önskvärda målet för bägge parter.