REPLIK
Jagande ministrar är en fara, enligt ”miljöentreprenören” Misha Istratov (UNT 19/3), som ifrågasätter att lantbruksministrar själva jagar. Vilket givetvis kan appliceras även på andra ministrars personliga engagemang till exempel i miljöfrågor. Att själv ha kunskap att navigera i en oenig forskarvärld är snarast en styrka. Då sakkunniga utifrån egna idéburna uppfattningar kan misstänkas nagga professionaliteten i kanten då konsensus saknas i rovdjursfrågan.
Beslutsfattare som själva är jägare ifrågasätts. Egen kompetens i ämnet borde snarast vara värdefull, då av riksdag och regering beslutad och av våra förvaltningsdomstolar nogsamt prövad rovdjursförvaltning skall verkställas.
Dagens stora lodjursstam är, trots jaktintresserade beslutsfattare, ett belägg för en tillväxt som förutom direkt hot mot enskilda fårägare även indirekt utgör ett hot mot betade marker och biologisk mångfald.
En stor fritt växande lodjursstam innebär även negativa konsekvenser för bytesunderlaget rådjuren, därmed även artens egna välbefinnande. Oaktat påståendet om forskare och naturskyddsorganisationers starka ifrågasättande har beslut om jakt hitintills snarare tillgodosett viltvården än jaktintresset.
En stor andel jägare påstås utan belägg anse lodjursjakt förkastlig. Som i de flesta frågor råder sällan konsensus. Ett ökande antal registrerade lodjursjägare, i fjol 49 i år 62 per medgivet lodjur visar något annat. Bara 4,6 jägare löser jaktkort per fälld älg.
Troféjakt och sålda jaktmöjligheter, liksom bilder på glada lojägare upprör vidare. Vilda djur utgör en betydande ekosystemtjänst som klokt förvaltad ger både upplevelser och uthållig avkastning. Jakt är en sådan tjänst knuten till markägandet, upplevelser något envar fritt kan glädjas åt. Båda med ett betydande saluvärde. Att förkasta jakt där bytet inte hamnar på matbordet, men där dess påverkan på markens rådjursstam i slutändan gör det, är att blunda för helheten.
Jägares njutning och ekonomiska intressen går före biologisk balans och sakkunnigas inrådan enligt ”miljöentreprenören”.
Att sakkunniga är eniga i att låta naturen sköta sig själv är ännu ett ogrundat påstående. Ogenomtänkt – ogenomförbart och prövat med förödande följder bland annat i naturreservatet Oostvaardersplassen i Holland. Följden förödande massdöd med över 3300 ihjälsvultna ”vilda” hjortar, hästar och nötkreatur.
Lodjursjägares kallblodiga brutala val. Synen på jakt avslöjar att ”miljöentreprenörens” engagemang i fråga om rovdjursförvaltning mest handlar om åsikter utan verklig insikt.