Föreställ dig en vacker vinterdag i din favoritskog. Du råkar se något röra sig bakom ett träd och inser att det är ett lodjur. Du är nu en av få människor som fått se detta spektakulära djur, en av Sveriges nationalsymboler, i det vilda. Vad är din första reaktion? Är det att slås av förundran och tacksamhet och ta fram kameran? Vad fint om det är så. För det finns nämligen 9000 svenskar som varje år anmäler intresse och 3000 som får chansen att i det läget dra fram bössan och skjuta lodjuret.
Lodjuret är både fridlyst och rödlistat inom EU, trots detta har Naturvårdsverket överlåtit rätten att besluta om “licensjakt” till länsstyrelserna, vilkas beslut starkt färgas av jägarnas intresseorganisationer, samtidigt som beslutsfattarna ofta själva är jägare.
I år har länsstyrelserna beslutat att rekordmånga 201 av Sveriges cirka 1450 lodjur ska dödas (mot förra årets 108 och 82 året innan dess). Jakten sker med motiveringen att skydda betande tamdjur som får och renar. I Norrland, där renarna finns, har man bestämt att 32 lodjur ska fällas medan i resten av landet, där 169 lodjur ska skjutas, finns inga renar. Där är det får och getter som ska skyddas, av vilka 61 blev angripna av lodjur under 2021 enligt Viltskadecenter. Här kan man skönja en märklig obalans, ska vi döda 169 vilda djur för att rädda 61 tamdjur? Tamdjur vi efter en tid själva planerat att avliva.
Vår landsbygdsminister är entusiastisk jägare. Det var också hans föregångare och en lång rad ministrar bak i tiden. Skulle du gå med på att vår skolminister var ägare till privatskolor? Eller att försvarsministern var vd för en vapentillverkare? Förmodligen inte. Hur kan det då komma sig att de som bestämmer över viltvården alltid själva är passionerade jägare? Är inte det definitionen av korruption?
Även bland jägare är detta en het potatis. En stor andel jägare anser att lodjursjakt är förkastligt. Faktumet är att de flesta som jagar lodjur är troféjägare. Många är svenskar men det finns också svenska företag som bjuder in utländska troféjägare till jakt för att tjänar pengar. Enligt Naturvårdsverket kommer över 300 personer till Sverige i år för att skjuta våra lodjur.
Söker man på lodjursjakt på nätet hittar man genast bilder på glada jägare som stoltserar framför kameran med det döda djuret i sina armar. I så gott som alla foton ser man breda leenden. Om detta är viltvård, hur passar glädjen in då? Att skinnet är eftertraktat är något som ytterligare styrker min slutsats som är följande;
De som beslutar om jakten i Sverige är politiker och tjänstemän som själva är jägare. De beslut som fattas tillgodoser jaktintressen snarare än viltvård, vilket styrks av att forskare och naturskyddsorganisationer både i Sverige och internationellt (t.ex. Världsnaturfonden WWF) starkt ifrågasätter besluten. I fallet med lodjuren går alltså ett fåtal jaktintresserade personers njutning och ekonomiska intressen före den biologiska balansen och sakkunnigas inrådan.
Vi ser hur världens biosfärer håller på att kantra och i stort sett alla sakkunniga är eniga – låt naturen förvalta sig själv. För när människor ska förvalta naturen blir det i regel alltid fel. Lodjursjakten är tyvärr ett av många exempel.
Många upplever att vi lever i en kall och stundtals brutal värld. Jag håller inte med. Vår värld är enastående, däremot så gör vissa människor kallblodiga och brutala val. Som att med hjälp av hundar jaga upp lodjur i träd för att skjuta dem, se deras kroppar falla ner och slutligen publicera sitt stolta dagsverk på sociala medier.
Jag tror att våld föder våld. Jag tror också att sättet vi behandlar de försvarslösa i vårt samhälle avspeglar hur vi själva mår och i förlängningen hur vårt samhälle utvecklas. Tänk om vi kunde låta de vilda djuren leva i sitt hem och beundra dem på avstånd? Jag är övertygad om att de som jagar lodjur kan hitta andra tidsfördriv. Att bara vara i skog och natur (utan vapen) kan vara någonting alldeles underbart fantastiskt.