REPLIK
Donation av blod, organ och vävnader, som till exempel hornhinnor och hjärtklaffar är ingen rättighet. Det är inte heller någon skyldighet. Men vi har alla rätt att ta ställning för eller emot donation. Även om man sagt ja till donation innebär det inte att man också blir donator.
I fokus står alltid säkerheten och utfallet för mottagaren. Därför kommer vissa personer inte att kunna donera. När det gäller blod kan man vara för gammal eller alltför ung, kanske finns en risk för smitta som kan överföras via blodet. Man kan lida av en sjukdom som innebär påverkan också på blodet eller allvarlig blodbrist, man kan vara tvungen att ta mediciner som sedan finns i blodet och kan verka ogynnsamt på mottagaren. Det finns flera skäl.
Inget av dem handlar om diskriminering, utan om säkerhet och hänsyn till både givaren och den mottagande parten. ”Prioriteringarna måste helt enkelt vara att blodet som doneras ska vara säkert, oavsett blodgivare” skriver Polfjärd och Alam (UNT 4/4) helt riktigt.
Testningen/kontrollen av givaren respektive av donerat blod utvecklas och medför att fler donatorer kan accepteras. Polfjärd och Alam anser att homosexuella män måste få donera blod utan ”den stigmatiserande stämpeln” (homosexuella kvinnor nämns inte). Men män som har sex med män (MSM) är bara en av flera grupper tänkbara bloddonatorer, där statistiskt en ökad risk för smittoöverföring föreligger. Detta medför en risk för mottagaren, inte för givaren. Det handlar inte om värdefrågor – ”allas blod ska värderas lika” som Polfjärd och Alam skriver – utan om säkerhet. Folkhälsomyndigheten skriver 2023 att när det gäller det förebyggande arbetet mot hiv och sexuellt överförbara infektioner ligger ”fokus är på [de sexuella] handlingarna, inte på individens sexuella identitet.”
Det är riktigt att fler blodgivare behövs. Önskvärt vore att många fler i befolkningen valde att donera blod, i synnerhet de utan kända riskfaktorer.