Rocksvinen beskrivs av Johanna Åberg Lundén som ”de rockstjärnor som knarkar och super i offentligheten, förstör hotellrum, halsar ur spritflaskor och skäller ut den publik som betalat dyrt för att se dem” (UNT 2/6). Trots detta känner jag en viss nostalgi inför dåtidens ideal, en längtan efter en tid då allt inte var så förbaskat polerat och tillrättalagt. En tid då människor tilläts ha brister.
Självklart är det så att föreställningen om en tid som aldrig kommer åter tenderar att klä allt i en mer tilltalande dager. Och kanske är det för att jag själv inte har upplevt rock’n’roll-myten som den i vissa avseenden verkar lockande? För dagens unga är krogen allt annat än självklar. Det gröna teet är snarare regel än undantag (jag känner många som även undviker kaffe på grund av koffeinet). Det är städat. Så otroligt städat. Sundhetsnormen är påtaglig. I en värld av lycrabyxor, gymkort och det personliga varumärket blir avvikaren (läs: den som väljer vin till maten) en suspekt individ.
Det är lätt att peka ut alkoholromantik och svineri som förkastligt. Betydligt svårare är att anklaga grönt te och jogging för att vara destruktiva. Ändå är de båda symptom på en tidsanda i samklang med det omgivande samhället. 2019 finns inget utrymme att vara destruktiv i offentligheten. Det har för stora konsekvenser. Den pågående tragedin har ingen plats i den strömlinjeformade samtid där självbehärskning är den största dygd du kan uppvisa.
Självklart vill jag varken romantisera droganvändning eller överdriven alkoholkonsumtion. Men i spåren av sundhetsnormen stryker även andra värden på foten. Att ifrågasätta den fysiska träningens välgörande effekter är som att svära i kyrkan. Man håller alltså tyst. Påminns om missanpassningen i tystanden som uppstår när man på en anställningsintervju kläcker ur sig att man på sin fritid gärna läser en bok eller går ut och tar ett glas vin (det rätta svaret är crossfit och heminredning, alternativt löpning och hållbart mode).
Det är en tyst och till synes sund intolerans som breder ut sig. Den som inte anpassar sig har ingen plats i samhällsgemenskapen – och manöverutrymmet är snävt (vem har inte hört om hur potentiella arbetsgivare scannar sociala medier i jakten på bilder som framställer den arbetssökande i sin ”rätta” dager?). Rocksvinet är sedan länge dött och begravet. Och jag saknar honom inte. Men den sundhetsvurmande samtidens kvävande normalitet får mig nästan att längta efter honom.