År 2019 är det tyst från rocksvinen – alltså de rockstjärnor som knarkar och super i offentligheten, förstör hotellrum, halsar ur spritflaskor och skäller ut den publik som betalat dyrt för att se dem. Knäpptyst, nästan. Så tyst att ordet "groupie" för dagens unga helt enkelt är en selfiebild man tar med sina vänner. Jämför med för 25 år sedan, då rocksvineriet blomstrade och musik- och kvällspress var fulla av berättelser om en vild och dekadent rockvärld, där dåligt beteende ingick i konceptet.
Det är svårt att säga exakt vad som hände när rocksvinet blev omodernt. Rockmusikens plats har på många sätt tagits över av elektronisk musik och utan stjärnstatus är svineri bara jobbigt att hantera. Efter metoo har också benägenheten att städa upp efter "det manliga geniet" minskat och utrymmet för ett rocksvin att spela ut sin repertoar har krympt. Hand i hand med detta är alkoholromantiken på väg bort bland den unga publik som tidigare varit rocksvinets fans. Under de senaste 15 åren har alkoholkonsumtionen minskat med 26 procent i gruppen 17-29 år. I stället ser vi nu en hel generation unga fans som inte önskar något hellre än att en stjärna som Avicii fått odla sitt geni i fred, i en värld fri från alkohol och yttre press.
För bakom rocksvinet finns förstås tragedin. Artister har brutits ned av missbruk samtidigt som de publika sammanbrotten fungerat som ren underhållning. Hemma i bokhyllan har jag biografin "A drink with Shane MacGowan", om sångaren i The Pogues vars missbruk under många år var en viktig del av myten om bandet. Boken står oläst. Jag blir deppig bara av att tänka på hur en livstragedi spelats upp framför publik och jag fortsätter att skjuta upp läsningen.
Men var rocksvinet någonsin underhållande på riktigt? Under 1990-talet följde jag brittisk musikpress noga, och även om jag som ungt rockfan inte hade perspektivet att ifrågasätta det hade jag en gnagande känsla av att svaret var nej. Till exempel brukade tidningen NME varje år ta med sig ett gäng nya stjärnor på pubrunda, med enda syfte att supa ner dem och skriva att målande reportage. Reportagen dröp av sprit och öl och jag minns än i dag (fast jag önskar att jag glömt) att en haussad technoartist drack drinkar med citron och sedan förärades omdömet att hans spyor luktade toarent. Ocensurerade fotografier publicerades rakt av och sisten som stod upp ”vann”. Jag läste, liksom jag slukade alla andra ord i NME, och mådde dåligt. Det var förstås inte heller någon slump att det var nya artister som deltog. Ett helt uppslag i en av världens viktigaste musiktidningar – tänk vilken press det kunnat sätta på en ung musiker som faktiskt velat tacka nej.
Vill man berätta engagerande om rocksvineri år 2019 får man anstränga sig lite extra. Det har Mötley Crüe och Netflix gjort när de till sist filmat den grisiga Mötley Crüe-biografin "The dirt". I stället för att prångla ut rockmyten och riskera att den unga publiken inte fattar någonting har de paketerat om "The dirt" till en collegesnuttig berättelse om manlig vänskap. Mick Mars får till och med in att han tycker illa om objektifiering av kvinnor och därför vägrar ha något med hela groupiegrejen att göra. Det är ingen jättebra film, men det är uppenbart att någon har tänkt och ifrågasatt.
Som experiment kan du prova att berätta för en 14-åring om att rockstjärnor förr kastade ut tjock-tv-apparater från hotellrumsfönster. Reaktionen "men varför?" ger hopp. Kanske kan rocken återuppfinna sig själv och komma tillbaka – fast med grönt te i glaset och en vänligare syn på människan. Ingen skulle sakna rocksvinet.