Någon gång på 1990-talet insåg jag vidden av den globala uppvärmningen. Jag minns att jag stod vid en boksnurra på Gottsunda biblioteket med ett litet barn på höften. Jag läste baksidestexten på en bok och drabbades av det där som jag senare har hört så många andra beskriva. Omställningen är gigantisk och man måste få folk att förstå. Vid varje val väntade jag på att klimatomställningen skulle bli en gigantiska valfråga som fick alla andra frågor att verka som lättlösta småproblem. Att politikerna skulle ta ett gemensamt ansvar för förändringen.
Varje svensk gör av med nio ton koldioxid varje år. Denna post ska ned till ett ton koldioxid senast 2030 om vi ska nå Parisavtalet. Hur ska vi lösa denna situation? Pandemin har beskrivits som en generalrepetition. En större strukturell politisk och institutionell fråga måste lösas med hjälp av enskilda individers agerande.
Forskare på Uppsala universitet har räknat ut att vi måste minska våra utsläpp med 20 procent per år. Väntar vi till 2023 blir det i stället dubbelt så mycket. Leeds universitet har sammanställt vad Parisavtalet innebär i praktiken för individen: ät växtbaserad mat, max tre nya klädesplagg per år, behåll elektronik i sju år, en kort flygresa vart tredje år och max en lång vart åttonde år, äg inte ett motorfordon och gör minst ett miljösmart val för att påverka systemet i stort.
Uppsala universitet har i år gjort en klimatkartläggning. Varje anställd gör av med åtta ton koldioxid varje år. Den största posten koldioxid (36 procent) kommer från tjänsteresor och nästan alla dessa utsläpp kommer från flygresor. Bilden är liknande på alla Sveriges universitet. Samtidigt som statistiken är oändligt sorglig så är ju dessa utsläpp mycket lågt hängande frukter.
Bara genom att begränsa tjänsteresor med flyg kan vi klara de första årens minskningar av koldioxid.
Jag är miljöombud och kallades till ett möte. Uppsala universitet har bestämt att minskningen av koldioxidutsläpp ska ske på frivillig basis. De som har lust att sänka sina utsläpp ska göra det och på så sätt ska målen ska nås. Miljöombuden fick som uppgift att entusiasmera de anställda att frivilligt verkställa minskningen. Detta i ett läge då universitetet inte ens har lyckats upphandla en resebyrå som kan boka utrikes tågresor åt de anställda. Att boka flyg klarar de däremot på momangen.
Vi var några som blev upprörda på mötet och fick då svaret: om mer ska göras måste mer resurser till. Jag tar mig för pannan. Den som ställt om sitt privatliv för att nå målet ett ton koldioxid per år har märkt en fantastisk bieffekt. Klimatomläggning innebär sparade resurser på resor, mat, uppvärmning och övrig konsumtion. Pengar som universitetet vid en klimatomläggning skulle kunna lägga på förbättrad undervisning och forskning.
Det är sent nu. Alla känner klimatförändringarna in på bara skinnet. I egenskap av miljöombud ska jag nu resursfritt hjälpa Uppsala universitet med ett 8-punktsprogram med de strukturella förändringar som behövs för att minska koldioxid-utsläppet i paritet med Parisavtalet: helt stopp för inrikesflyg, max en lång flygresa vart åttonde år, växtbaserad mat i alla verksamheter, solceller på alla tak, tjänsterum ska delas, hälften av all undervisning på distans, all elektronik ska behållas i minst sju år och anställda ska inte åka bil till jobbet. Samtliga prefekter åläggs att genomföra förändringen och tydliga direktiv går ut till alla anställda. Stora strukturella förändringar behöver nämligen ledarskap. Då kan individen lätt ta det personliga ansvaret.