Harald Nordlund, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och kritiker till samarbetet med Sverigedemokraterna.
”Till vänster om oss finns de som, liksom vi, försvarar välfärdsstaten men som med samma ihärdighet kritiserar marknadsekonomin. Till höger finns de som, liksom vi, engagerat pläderar för marknadsekonomin men som ofta ifrågasätter välfärdsstaten.” Detta uttryckt av den tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg i en debattartikel i UNT för trettiofyra år sedan.
Kan den ideologiska beskrivningen, kort beskrivning av socialliberalism, appliceras på något av dagens partier? Knappast. Åtminstone kan man konstatera att det parti som Bengt Westerberg representerade inte finns i dag, annat än som efterföljare till Folkpartiet under namnet Liberalerna. Dock inte i fråga om den förda politikens inriktning. Som svar på den kritiken anförs vanligen att partiet visst står för socialliberalism. Dock endast i teorin, kan konstateras, eftersom en samverkan i en konstellation, som den nuvarande regeringskonstellationen inte bör vara möjlig med bibehållen trohet till sitt idéprogram. Trohet till sitt partis ideologi hindrar inte att samtala med och inte heller att kompromissa i sakfrågor.
Man måste kunna tala med alla, är ett vanligt försvar för uppslutning kring nuvarande politiska inriktning. Detta ett sätt att dölja ett svek mot sin ideologi. Att vara socialliberal och att samarbeta med partier som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna måste ses som en omöjlighet. Att medlemmar i ett parti, med socialliberalism som ideologi, accepterar avsteg från av partiets högsta beslutande organ fastlagt politiskt program är förvånande. Två representanter för LUF, Liberala ungdomsförbundet beskrev kontrasten, i en artikel i UNT nyligen, bland annat, så här: ”För oss är det centralt att man, oavsett bakgrund, etnicitet, kultur, kön ska ha samma grundläggande rättigheter.” Man skriver också att : ”Nu är det dags för Liberalerna att erkänna det de allra flesta liberalt sinnade väljare vi möter i Uppsala län säger: att vi inte har något gemensamt med Sverigedemokraterna.”
En annan vanlig ursäkt för brunblå samverkan är att det är bättre att ingå i en regering än att stå utanför. Till detta läggs att ingå ett samarbete med de tre partierna till vänster inte är ett alternativ.
För Liberalerna finns nu inget mer naturligt än att gå i opposition med en tydlig socialliberal profil och utan formella bindningar till andra partier. Den rollen borde i mycket högre grad än för närvarande åstadkomma uppslutning kring socialliberala ställningstaganden än den nuvarande rollen som part i en regering dominerad av Sverigedemokraterna.
En självständig roll i opposition skulle också möjliggöra eventuell omprövning av delar av politiken. Sålunda kan finnas anledning att föra en diskussion om gränsdragningen mellan offentliga sektorn och marknaden. Hur ska partiet ställa sig till nuvarande utveckling med offentliga sektorn som en stor arena för marknaden? Är en demokratisk kontroll och styrning, av offentligt finansierade och, av marknaden utförda välfärdstjänster möjlig?
Liberalerna måste åter igen bli ett socialliberalt parti, det skriver deras tidigare riksdagsledamot Harald Nordlund (FP)
Vilket block man tillhör är en fråga, som engagerar media och partierna själva mer än frågan om partiernas politik. Partier i opposition bildar rimligen inte block. Partier i oppositions uppgift är att tydligt visa sin profil. Regering bildas efter val, varvid partier, om inte enpartiregering kan bildas, kompromissar i en regeringsbildning. Dock utan att avvika från sin ideologiska plattform.
Det är inte av omsorg om partiet Liberalerna här förs fram nödvändigheten av att, för Liberalerna inta en oppositionsroll, utan av omsorg om den socialliberala ideologin. Den behövs i svensk politik. Återskapa Sveriges socialliberala parti. Etablera nya gamla Folkpartiet.