Under vecka 3 publicerade UNT ett par artiklar med anledning av de uppgifter om hot och våld i skolan som tidningen undersökt. Dessutom hade ett antal lärare hört av sig, rektorer uttalade sig och så även jag.
På viket sätt tar politiken sitt ansvar för att lärare, vägledare, personal i elevhälsa, lärar-/elevassistenter och rektorer ska ha en trygg arbetsmiljö, fri från hot och våld och med förutsättningar att bidra till elevernas utveckling?
Den 1 augusti ändrades regelverket gällande trygghet och studiero i skolan. I och med det tydliggörs det att lärare och annan skolpersonal har en rätt att ingripa fysiskt för att avvärja våld och kränkningar. (skollagen 5 kap. 6 §).
All personal har rätt till en trygg och säker arbetsmiljö. Arbetsgivaren har skyldighet att utreda, förebygga och åtgärda arbetsplatsens risker för hot och våld. (AFS 1993:2)
Den budget och den ekonomiska situation som skolorna i Uppsala kommun befinner sig i, medför mer eller mindre ingripande förändringar i organisation och förutsättningar. Det är tuffa tider för alla, och så även i skolan.
Alla vi som arbetar i skolan, lärare, annan personal, rektorer och chefer går till jobbet och vill göra vårt bästa för eleverna. Det är mycket få elever som bestämmer sig på morgonen för att komma till sin skola och ställa till bråk. Hur kommer det sig då att det ändå i så stor utsträckning finns en aktiv eller latent hotbild mellan elever och mellan elever och personal?
Johan Rudström tar upp ett möjligt svar när han i sin ledarkrönika (UNT 17/1) skriver ”Det finns alltså elever som inte är det minsta bekymrade för att någon ska ringa hem till föräldrarna”. Det finns naturligtvis andra förklaringsmodeller att ta hänsyn till. Oavsett förklaring har vi alla att hantera den nuvarande situationen och såklart att arbeta förebyggande. Vi som arbetar i skolan behöver strategisk kunskap, personella resurser och en budget som ger möjlighet till detta. Kunskapen finns, men systematiken behöver förfinas. Personal och budget är en bristvara, och där är vi i händerna på politiska beslut i mål och budget!
Så vad finns det då att göra? Skollagen har tydliga formuleringar för att säkerställa trygghet och arbetsro, arbetsmiljölagen likaså. Dessa lagar är i stor omfattning förebyggande, eftersom den metoden är mest kraftfull. Vi behöver alltså inte fler regler och lagar. Vi behöver resurser för att följa skollagen och arbetsmiljölagen.
Att i enlighet med skollagen ingripa för att hantera en våldsam situation i ett klassrum, korridor eller skolgård, kan få som konsekvens att läraren får hotfulla sms till sin privata telefon eller muntliga hot som även inbegriper hens familj. När en våldsam och hotfull situation väl har uppstått är skadan redan skedd. Det finns inga vinnare, vare sig bland elever, personal eller arbetsgivare. Kan det verkligen få vara som jag uttrycker mig, ”Man kan nästan inte göra någonting”?! Naturligtvis är det inte något jag eller Sveriges Lärare är nöjda med. I själva verket är ingen nöjd med att inte kunna ha förutsättningar att varken kunna följa lag eller värdegrund.
Sveriges Lärare i Uppsala, och jag, menar att det finns ett systemfel som orsakats av otaliga tydliga eller dolda nedskärningar. Lärare är välutbildade undervisare som dignar under bördan av att systematiskt dokumentera det lärande som förväntas ske. Skolan är mer än lärarna, att utbilda och fostra är ett lagarbete där många synsätt och kunskaper behövs. Det finns i dagsläget för få vuxna av olika profession på skolorna. För få vuxna som kan se och bidra till elevernas utveckling och lärande, och inte minst stötta dem i sitt sociala växande.
Så, hur tänker politiken hantera och förändra det som beskrivs i refererade artiklar och Johan Rudströms ledarkrönika? Lärarna och annan skolpersonal behöver inte fler lagar, vi behöver de resurser som lagarna förutsätter. Vi behöver få en trygg och stabil arbetsmiljö, för alla elever och vuxna i skolan! Hur kan politiken leva upp till detta.