En sensommarkväll vandrar Anna Sundström genom staden. Liksom en gång Vår Herre fann resultatet vara ganska gott, när han på sjunde dagen vilar efter att ha skapat denna jord för människor att bo på, så får Sundström (UNT 24/8) här syn på sin stad i dess nya sommardräkt, och hon finner det hon ser vara ganska gott: bilfria sommargator och sittgrupper utan konsumtionstvång, grönska och blommor, trivsam stämning, frisk luft och livligt uteliv.
Sundström är förstås bara UNT:s kulturchef, inte Vår Herre, och har som sådan inga krav på sig att ta ställning för eller emot kommunledningens politik. Men i hennes text anas inget av den negativa och rent av aggressiva stämning som ofta vädras på tidningens insändarsida, då brist på p-platser och sämre framkomlighet för bilar liksom den kommande spårvägen betraktas som ett svårt hot mot invånarna. Hon talar istället om en positiv förvandling, menar att svårigheten att ta sig fram med bil till innerstaden är ett pris värt att betala.
En liknande men långt mer omvälvande politik bedrivs i andra länder och städer som Gent, Montpellier, Paris, Oxford och många fler, även på andra kontinenter (Vetenskapsradion Klotet, 25/8).
Det handlar om hur städer kan planeras för social gemenskap och för samtidigt för klimat och miljö. De klagande Uppsalaborna är ingalunda ovanliga i sin ängslan. Men frågan är om de inte är i minoritet.
Forskare har funnit att när det nya väl är på plats – då är människorna mestadels nöjda. Man frågar sig var hela den där positiva majoriteten håller hus då i början, när hatstormarna bryter ut och forskare och politiker får stå ut med dödshot och att jämföras med både Stalin och Hitler.
Vill vi ha en stad för människorna måste vi minska bilarnas roll, menar Carlos Moreno, samhällsplanerare och Sorbonne-professor. Moreno, som skrivit boken “15-minutersstaden”, togs till rådgivare av Paris borgmästare Anne Hidalgo när hon skulle göra staden klimatvänligare och förkorta pendlingstiderna. Det tog hus i helsicke.
Hidalgo och Moreno beskylldes för att vilja omvandla staden till ett utomhusfängelse där invånarna övervakas och kontrolleras. När konceptet skulle prövas i Oxford år 2022 stegrades hat-och hotkampanjerna till den grad att Moreno behövde polisskydd när han skulle framträda. Han ansågs tillhöra en osynlig världsregering, vara en ”globalist”. Konspirationsteorierna bara förstärktes när konceptet 15-minutersstaden togs väl upp av FN:s program för boende och bebyggelsefrågor liksom även av World Economic Forum.
Forskare, politiker och stadsplanerare for alltså illa när de arbetade efter Morenos 15-minuterskoncept: att skapa en stad, eller åtminstone en stadsdel för gemenskap mellan människor och för närhet till affär, skola, sjukvård och i möjligaste mån till arbete, och där det som ligger längre bort nås med kollektivtrafik, bussar och spårvagnar, en stad med grönska och bra luft, en stad för människor och miljö och klimat.
Moreno har nu skrivit en ny bok, “The 15-minute City: A Solution for Saving Our Time and Our Planet”, som ännu inte finns på svenska.
Där finns inga zoner att stänga in bilisterna i, det handlar om att skapa stadsdelar där människor med olika bakgrund och olika ekonomiska möjligheter bor nära varandra, om att stärka sociala band och förbättra livskvalitén med fler cykelbanor, bättre kollektivtrafik och mer grönytor.
I radioprogrammet Klotet redovisas en rad lyckade resultat. I Gent i Belgien ersattes p-platser med grönska. Lägre hastigheter minskade både utsläpp och trängsel. I franska Montpellier cirkulerar idag vackert målade spårvagnar (med kända konstnärer som designers) som en rullande konstutställning genom staden och det satsas på gratis kollektivtrafik, samåkning belönas och p-hus har gjorts om till inomhusmarknader.
Folk var alltså först arga. Så, vad hände sen? Jo, borgarrådet i Gent valdes om, Anne Hidalgo i Paris valdes om, britterna som hade mordhotat Moreno och hans följare lugnade ner sig och i lokalvalen misslyckades de partier som spridit konspirationsteorier. I Paris fortsätter nu Hidalgo med planerna på att göra om Champs Elysées åttafiliga bilväg till en grön oas. Fanns det en tyst majoritet som hela tiden var positiv? En del forskare tror det.
Uppsalas politiker som Erik Pelling (S), Tobias Smedberg (V) och Linda Eskilsson (MP) kan inte som Vår Herre först skapa platsen och sedan människorna. Må vi nu, i vår stad, våga träda fram och visa uppskattning för vad politikerna försöker åstadkomma i centrum och i Rosendal och låt dem inte glömma att lyssna på människorna, inte enbart på insändarskribenterna.