Peter Söderbaum, professor emeritus i ekologisk ekonomi, skrev en initierad debattartikel om tillväxtens gränser (UNT 5/6) I artikeln beskrivs det ohållbara resultatet av överexploatering på en begränsad yta. Debattören har rätt.
Man kan undra varför Uppsalas politiska ledning vill bygga så tätt att avloppen svämmar över, dricksvattnet sinar och träden måste huggas ner. Jo, det finns en gökunge i boet – spårvägen – som behöver matas med Ulleråkers tallskog, världsarvet i Årike Fyris och ihopträngda invånare i Södra och Sydöstra staden.
När vatten och livsnödvändiga ekosystemtjänster/naturnyttor inte räcker blir samhället ohälsosamt, konfliktfyllt och sårbart, ja kanske obeboeligt. I ett överförtätat Uppsala finns inte plats för reservvatten, avloppsrenande våtmarker eller grönska. Eltillförseln räcker inte och skyddsrum ingår ej.
Ett övertätt Uppsala hamnar i samma dilemma som bakterier som odlas på agarplattor. När de fyllt hela skålen börjar de dö från mitten av brist på näring, ljus, utrymme och syre. Enkelt att förstå men tydligen svårt att tillämpa i politiken när kortsiktiga ekonomiska intressen gör reklam för tätt byggande och spårväg där det gröna endast finns i visionsbilderna.
När Miljöpartiet etablerades i början på 80-talet var jag med. En grundbult i den gröna rörelsen var att förstå samspelet mellan människa och natur och acceptera naturlagarna. Att nuvarande MP Uppsala i sitt samarbete med S tappat sin gröna grund är en stor sorg. I förtjusningen över spårväg bortser MP från miljöskador och kostnader med spårdragningen som planeras på vattenskyddat område på lergrund och genom känslig och kulturhistoriskt unik natur.
För spårväg har MP övergett sin ståndpunkt från 2014 om skydd av Årike Fyris – ett tänkt världsarv av Linnéminnen – som hyser Uppsalas enda dricksvattentäkt i Uppsalaåsen.
För spårväg är MP även berett att bygga tätt på värdefull åkermark och i orörd naturskog, riskera Lunsens naturliga våtmarker och störa Natura 2000. Det blir trångt och mörkt mellan husen. Tät och hög bebyggelse ger förlust av klimatskyddande träd och andra ekosystemtjänster.
När dricksvattnet inte räcker – vilket enligt Uppsala Vattens egna beräkningar infaller redan år 2027, spelar kommunen hasard med vår enda vattentäkt i åsen och planerar för köp av Dalälvens och Mälarens vatten. Då krävs ledningar och vattendomar och markintrång. Detta tar tid och är sårbart. Så vad väntar oss om fyra år? Ransonering kan fungera en kortare tid men behövs också tankbilar?
Uppsalas avloppsrening är begränsande för tillväxten. Avloppsvattnet som släpps ut i Fyrisån är inte tillräckligt rent. Lagens miljökvalitetsnormer uppfylls inte och riskerna för bräddning av orenat vatten vid överbelastning, teknikfel och översvämningar är ett hot mot de två miljoner människor som får sitt dricksvatten från Mälaren där Fyrisån mynnar.
Uppsala planerar ändå att ansluta avlopp för ytterligare 100 000 personer till Kungsängsverket. Detta kräver miljötillstånd, som Vattenmyndigheten inte kunnat bevilja då normerna för Fyrisåns vatten inte nås. Så vad gör då kommunen? Jo, skickar en ansökan till regeringen om dispens från EU:s krav på Fyrisåns vattenkvalitet. Detta duger inte, Det är en rent skamlig begäran. Någon plan utöver begärd dispens finns inte.
Den vikande byggmarknaden ger nu Uppsala en chans att stanna upp och planera för hur ett hållbart Uppsala kan expandera på mark som inte berövar oss klimatskydd, biologisk mångfald, dricksvatten, åkermark och kulturhistoria. Ett moratorium behövs också för att ordna med VA-frågorna.
Att Erik Pelling (S) nu i stället vill rusa vidare och rea ut kommunens mark för att få fart på det ohållbara byggandet är milt uttryckt anmärkningsvärt.
Likaså att Miljöpartiet blint stöttar Pellings storstadsambition genom att mata spårvägsgökungen – trots dess nackdelar för ekonomin, vattnet, miljön och vår kulturhistoria. MP Uppsala är inte längre mitt parti.