UNT har tidigare tagit upp det offentliga mötet som anordnades i Knivsta om fyrspårsdragningen mellan Stockholm och Knivsta och Uppsala. Det är en tekniskt komplicerad utmaning som rimligen berör precis alla i Knivsta. Men först och främst: hur sköter kommunen kontakterna med allmänheten i en sådan fråga?
Vilket strategitänk har kommunen med sitt komplexa och sammansatta informationsarbete? Vad vill man åstadkomma med det informationstillfälle som nu hanterades av Trafikverket? Men som rimligen godkänts av politikerna.
Det enkla svaret från de förtroendevalda är att man (Trafikverket?) helt enkelt vill lyssna på medborgarna. Hur genomförs detta? Hur lägger man i ett växande samhälle upp den dialog som även bygglagstiftningen kräver?
Här har man valt ett upplägg i form av "stationer", det vill säga informationsbord som bemannades av skilda experter från Trafikverket. Uppenbarligen ansåg kanske flertalet medborgare att detta var högst otillfredsställande.
Upplägget har prövats tidigare i Knivsta i utbyggnadsfrågor. Effekterna är entydiga: "allmänheten" förvandlas till enskilda individer som möter säkerligen artigt lyssnande informatörer, men aldrig får en chans att bidra till övriga kunskaper om utmaningarna, eller höra argumenten för och emot, eller ifrågasätta den information som ges.
Här ligger naturligtvis svagheten hos "skilda-bords-upplägget". Till skillnad från ett samlat auditorium, till exempel under ledning av någon förtroendevald, får man aldrig höra andras argument och synpunkter, aldrig pröva genmälen, aldrig bilda sig en helhetsuppfattning om vad grannar och berörda i övrigt tycker. Man kan förmoda att ingen, absolut ingen, efter detta möte känner sig mera kunnig och mer beslutskompetent inför de komplicerade utmaningar som kommunen befinner sig i.
Det är även intressant att representanten för Knivsta Hembygdsgille, Henrik Sandevärn, arkitekt SAR, vände i dörren när han såg upplägget. Hembygdsgillet, med ansvar för Kvarngården och Hembygdsmuseet, tillsammans med andra naturvårdande specialföreningar, och med den samlade erfarenheten av hela bygdens arv och utveckling, skyddsvärda områden och kulturhistoria tycks uppfattas som en belastning när expansionslystna kommunalråd förhandlar om att "växa".
Detta upplägg av samhällsdialogen är faktiskt under all kritik. Syftet tycks på förhand vara att förhindra samlad kunskap och argumentprövning om fakta och åsikter. Effekten – avsedd eller inte – är ytlighet och medveten opinionsfragmentering. Dialog är det inte – för vem lyssnar?