”Vi får inte förödmjuka Ryssland”. Det var president Macrons budskap vid en pressträff 4/6. Uttalandet har mötts av skarp kritik, inte minst i Kyiv, men har också fått medhåll, bland annat av EU-kommissionens vice ordförande och ”utrikeschef”, Josep Borrell, och UNT-krönikören Bo Pellnäs. Likartade budskap har redan tidigare framförts av bland andra Henry Kissinger och Noam Chomsky. Den huvudståndpunkt de alla gett uttryck för förblir inte desto mindre oförsvarbar utifrån såväl ett rättsligt som realpolitiskt perspektiv. Låt mig förklara varför.
Ryssland bedriver sedan 2014 ett anfallskrig mot Ukraina som från den 24 februari i år utvidgats till ett fullskaligt invasionsförsök. Den ryska aggressionen står i strid med FN-stadgans artikel 2. Artikel 51 i samma stadga ger Ukraina rätt att försvara sig. Alla vi som värnar om den internationella rättsordning som FN-stadgan är ett centralt uttryck för har därmed en skyldighet att på bästa sätt bistå Ukraina. Den skyldigheten förstärks snarare än försvagas när FN som organisation är förhindrad att effektivt ingripa.
Vår skyldighet att bistå ger oss däremot ingen rätt att lägga oss i hur långtgående Ukrainas försvarsambitioner bör vara. ”Nic o nas bez nas” (inget om oss utan oss) är ett i Centraleuropa välkänt uttryck (ursprungligen stammande från den polska konstitutionen 1505) för motviljan mot av stormakter dirigerade uppgörelser över huvudet på de närmast berörda.
Det är denna rätt till självbestämmande — en omistlig del av den internationella rättsordning vi försvarar — som Macron satte sig över med sina uttalanden om att inte förödmjuka Ryssland liksom med sina upprepade, i Kyiv otillräckligt förankrade, samtal med Putin. Ukrainas uttalade målsättning är att inte uppge någon del av sitt internationellt erkända territorium. Den målsättningen bör respekteras även om den skulle innebära ett ryskt nederlag och därmed något som från rysk sida kan uppfattas som en förödmjukelse.
Men eftergiftspolitiken förtjänar kritik även om man likt dem som försvarat den argumenterar utifrån realpolitiska snarare än rättsliga premisser. Det finns inget som talar för att Putin låter sig tämjas genom att via territoriella eller andra eftergifter förbättra hans möjligheter att rädda ansiktet. Tvärtom finns alla skäl att tro att han kommer att se det som ett tecken på svaghet som bara förstärker hans imperialistiska ambitioner.
Utsikterna till en genuin fredsuppgörelse av det slag exempelvis Pellnäs skisserar är mot bakgrund av det ovan sagda obefintliga inom överskådlig tid. Vad som möjligen är tänkbart på lite sikt är en vapenvila där Ryssland tills vidare fortsätter att kontrollera vissa delar av det ukrainska territoriet utan att Ukraina uppger sina anspråk på dem. Men med tanke på att Putin redan övertydligt visat att han inte respekterar ingångna avtal en sekund längre än han tror de gagnar honom kan även en överenskommelse om vapenvila vara meningslös eller rentav till förfång utan en beredskap från västvärldens sida att garantera Ukrainas säkerhet inom de gränser avtalet uppställer.
En varaktig fred kan enligt min och många andras mening inte uppnås utan en genuin regimförändring i Ryssland. Först när det finns en trovärdig rysk regim att tala med, en regim som på nytt erkänner den internationella rättsordning som Ryssland nu öppet trotsar, kan det vara dags att bekymra sig om den risk för ”dolkstötslegender” som vissa av eftergiftspolitikens försvarare oroar sig för. I det läget, men först då, kan det förvisso vara av vikt att agera i syfte att motverka revanschism till följd av något som uppfattas vara ett ryskt nederlag.
I nuet är däremot militärt försvar, avskräckning, sanktioner och de begränsade möjligheter att påverka den ryska folkopinionen som trots allt finns de medel som såväl Ukraina som vi andra i första hand har att lita till. Det betyder inte att alla försök till kommunikation med Kreml bör avbrytas. De bör däremot begränsas till information i syfte att motverka missförstånd samt till att söka det slags överenskommelser som Kyiv välkomnar och även en maktfullkomlig fascistdiktatur som Putins kortsiktigt kan tänkas respektera.