President Macrons uttalande ”vi får inte förödmjuka Ryssland” har kritiserats hårt, inte minst av Ukraina. Ändå delar jag hans åsikt och ska försöka förklara mig.
Att avsluta ett krig och nå en fred stöter på genuina svårigheter, ständigt väl belagda. En freduppgörelse förutsätter att en vapenvila först uppnås. Men när parterna väl accepterar en vapenvila cementerar denna oftast den militära situationen på marken. Konfrontationslinjen blir en gräns och att ändra den kan driva varje medlare in i uppgivenhetens förtvivlan. Det finns två sorts vapenvilor. En där parterna ser fredsvilliga ut men mest vill ha en paus för att omgruppera eller förstärka sina förband. En annan och verklig vapenvila kräver att den ena eller andra sidan, ibland båda, har uttömt sina resurser och måste acceptera det som kan uppnås.
Inget av detta tycks vara för handen i Ukraina. Ett minimum för Ryssland är nog att även begränsade mål tål att torgföras som en seger och att dessutom förbättra utgångsläget i en eventuell framtida konflikt med Ukraina. Man vill i öster ha hela Donbass-området, trygga landförbindelser till Krim och få ett område i söder som i framtiden gör det möjligt att snabbt att skära av Ukraina från Svarta havet.
Att bedöma Ukrainas vilja att fortsätta kriget är svårt. Opinion och medier i västvärlden är berättigat välvilliga mot landet. Problemet är att de nyheter som når oss speglar en ukrainsk informationshantering, där kritiska röster sällan hörs. Ukrainarna förefaller dock inte vara uppgivna trots stora förluster i döda och sårade varje dag. Det ökande inflödet av vapen, mest från USA, och en sannolikt omfattande utbildning av nya soldater skapar förhoppningar om en seger och en återuppbyggnad av landet.
Ändå är det nu som både västvärlden och Ukraina på allvar måste diskutera hur en fred kan utformas så att gränser och landets politiska läge långsiktigt förblir stabila. Konturen av en sådan bestående fred borde därför så långt möjligt styra Ukrainas militära insatser och leda till att de förs med målet att nå ett läge där en vapenvila till nöds kan accepteras. Att förbereda befolkningen på de kompromisser och eftergifter som nog blir nödvändiga är förstås ogörligt medan bomberna ännu faller.
Det är en förståelig önskan att Putin ska straffas för angreppet på Ukraina och de hemskheter hans krigsmakt begår. Om Ukrainas eget försvar med omvärldens fulla stöd lyckas hejda och driva tillbaka ryssarna når man sannolikt ett skede där förnuft och återhållsamhet lätt blåser bort i segervindens brus.
Macron vet hur dolkstötslegender bli till. Ett ryskt nederlag i Ukraina blir tyvärr en ypperlig drivhusbädd för sådana och öppnar för användning av kärnvapen i en kommande konflikt, om inte redan i den pågående. Alldeles oavsett hur kortsiktiga vinster eller förluster värderas och summeras, måste vi förstå att Ryssland kommer att bestå som en stark maktfaktor gentemot Europa och kanske som en global aktör, vilken värderar sina intressen utifrån historiska och säkerhetspolitiska erfarenheter.
Detta kommer inte att i grunden förändras, även om Putin försvinner eller ens om landet gradvis anpassar sig till omvärldens värderingar och kultur.
Fredens mål måste därför uttalat vara att skapa säkra gränser för Ukraina, ett snart medlemskap i EU och ett verksamt stöd för återuppbyggnad, men inte att à priori straffa Ryssland.