Den kritikerrosade filmen ”Sameblod” chockar nu utländska biobesökare, som trott att Sverige var en humanitär stormakt. Även svenska biobesökare skakas av denna krock med svensk självbild.
Under de sista decennierna av 1800-talet inlemmas den ”vetenskapliga” rasismen mot samer i politiken. Det tjänar kolonialismen. ”Vetenskapsmän” börjar mäta skallar för att söka bevisa att samer som ”ras” är underlägsna de ”ariska” svenskarna. Politikerna sätter in åtgärder för att aktivt hålla de renskötande samerna i utanförskap och underläge: ”Lapp ska vara lapp.” Samer ska få nödtorftig utbildning — men inte ”läppja på civilisationen”.
LÄS MER: Signerat Håkan Holmberg: Springare är otänkbar som polis
När de statliga nomadskolorna inrättas 1913 är undervisningen kort och grund. Ämnena är få och nivån så låg att samernas barn inte ska riskera att ”civiliseras”. När Elle-Marja i Sameblod vill läsa vidare i Uppsala säger lärarinnan att lappar inte kan det, eftersom de inte lär sig samma saker i skolan som svenskarna. Och det beror på att lappar har mindre hjärna. Detta var på 1930-talet.
Nomadskolan är påbjudet torftig. Barn får sova på iskalla lergolv, ska inte vänja sig vid sängar. Sjukdomar grasserar, ibland med dödlig utgång. I en dokumentär av bland annat Gustav Fridolin, då han var journalist, berättar en äldre samekvinna om hur hon varje dag lyfte bort råttor ur silltunnan med barnens dagliga lunch. En del av hennes kamrater kom varje ny termin i polisbil, då föräldrarna vägrat skicka dem till helvetet.
Rasbiologiska institutet fortsätter att samla kroppsmått på samer som tvångsfotograferas nakna under förnedrande former. När Elle-Marja och hennes skolkamrater gestaltar ett sådant övergrepp står allt klart. Många säger nu: Varför visste vi inte? Men det gjorde vi. Allt finns dokumenterat högst upp i Carolinabacken.
Övergreppen mot samer börjar tidigt. När Sverige på 1630-talet anlägger silvergruvan i Nasafjäll används samer för tvångsarbete och måste bo i reservat. Renbetesbegränsningarna i nationalismens spår i början på 1900-talet ledde till tvångsförflyttningarnas oläkta sår. När historikern Johannes Marainen berättar att han som same inte fick bo på hotell i Kiruna 1956 (utan hänvisades till ”lapphärbärge”) blir de cementerade strukturerna tydliga.
På senare år har samer vittnat om en ökning av hatbrott och diskriminering. Det är både förföljelser i sociala medier och öppna kränkningar, rasistiska kommentarer samt diskriminering på arbetsplatser och i det offentliga rummet. Djurplågeri av och tjuvjakt på renar är ett sätt att skada samer.
I Samling mot rasism 2015 tog regeringen upp detta hat. Man har inlett dialoger. I väntan på de konkreta åtgärderna rekommenderar jag ett biobesök. Se Sameblod.
LÄS MER: Maria Ripenberg: Är du begåvad, lilla flyktingbarn?
Maria Ripenberg
Ledarskribent