I början av januari 2017 publicerade Journal of Strategic Studies en artikel online av Martin Kragh, docent och forskare vid Utrikespolitiska institutet och Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala, och Sebastian Åsberg. Artikeln är en analys av hur dagens ryska statsledning använder medel som information och desinformation för att främja sina intressen, inte minst i Sverige.
Efter det att artikeln publicerats, har personer i den svenska offentligheten försökt ta heder och ära av dess huvudförfattare, Martin Kragh. Den mest högljudda av dem är Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.
Linderborg skriver på Aftonbladet Kultur 15/1 att artikeln är ”helt renons på empiri och akribi”. Fokus i den 45-sidiga skriften är i själva verket att så empiriskt som möjligt kartlägga den verksamhet som framförallt riktats mot Sverige under tiden sedan våren 2014 (i direkt anslutning till de omskakande händelserna i Ukraina) och fram till hösten 2016. Författarna har kodat samtliga artiklar som publicerats på en svenskspråkig nyhetsplattform i Sverige, Sputnik, från det att den sattes upp i april 2015 till december samma år (3963 artiklar). ”Västvärldens kris” (705 artiklar), ”positiv bild av Ryssland” (643) och ”västlig aggressivitet” (499) utgör väsentliga inslag. Den kvantitativa analysen kompletteras med en, som författarna själva skriver, ”deskriptiv analys av ett bredare spektrum av aktiva åtgärder, som bland annat innefattar förfalskningar, militära hot, mobilisering av lokala aktörer eller agenter, stöd till pro-Kreml rörelser i Sverige (inkluderande i synnerhet politiska partier, organisationer och media).”
Desinformation, menar författarna, har framförallt använts i två fall direkt kopplade till svenska förhållanden: när det gäller Sveriges värdlandsavtal med Nato respektive u-båtarna i svenskt vatten.
Men, och detta är centralt här, författarna skriver samtidigt att det inte går att med säkerhet säga varifrån dessa falska uppgifter kommer, och ifall ”ursprunget är känt för dem som spridit desinformationen vidare”. Linderborgs påstående om ”helt renons på empiri och akribi” är uppenbart oriktigt.
I samma artikel uttrycker Linderborg uppfattningen att Kragh är en ”mellanchef som uppvisat både inkompetens och lömska avsikter”. Avsikterna handlar om att misstänkliggöra Aftonbladet Kultur (och möjligen Svenska Freds) för att vara ryska agenter. Men Linderborg läser inte innantill.
Desinformation, så står det i Kraghs artikel, har en avsiktlig avsändare (operatör) men ofta ”ovetande aktörer” (unwitting agents, agents på engelska är ofta liktydigt med aktörer på svenska) som sprider den vidare.
Författarna uttalar sig inte om huruvida de aktörer som sprider vidare är medvetna eller inte om bakgrunden. Det gäller Svenska Freds och Nato-avtalet, det gäller diplomater och riksdagsledamöter, och det gäller Aftonbladet Kultur. Tvärtom är en närmare till hands liggande slutsats att dessa just är vad som kallats ”ovetande aktörer”. Information snappas upp och sprids vidare, utan att närmare granska avsändaren och dennes eventuella intention. Bristande källkritik förvisso, men inte medvetet spridande av lögner.
Den 18 januari 2017 går Linderborg till storms mot Expressens kulturchef Karin Olsson och anklagar samtidigt Kraghs och Åsbergs artikel för att vara ovetenskaplig och ”ett antidemokratiskt sammelsurium”.
Ovetenskaplig? Kragh och Åsberg stöder sig på tidigare forskning som går långt tillbaka och bygger därmed vidare, vilket är ett centralt kriterium på vetenskap.
Andra kan därefter bygga vidare på vad de skriver, ifrågasätta, pröva med andra metoder, lägga till nya källor. Så ser den vetenskapliga processen ut. Författarna hävdar något om verkligheten som går att pröva för den som har intresse; möjligheten finns, som i all forskning värd namnet, att de har fel.
Hittills är det heller ingen som på allvar har ifrågasatt huvudslutsatsen att rysk statsledning bedriver ett aktivt informationsarbete i Sverige. Att andra stater, till exempel USA, gör detsamma ändrar inte den saken. Empirisk kartläggning, klassificering och tolkning av den empiri som presenteras sker på ett sätt som är avvägt och där slutsatserna, som väl att märka inte på något sätt i första hand handlar om Aftonbladet Kultur utan om Rysslands politiska och säkerhetspolitiska uppträdande, går inte längre än vad man har fog för.
Författarna har enbart använt sig av öppna källor, som är tillgängliga. Kort sagt, inte heller den anklagelsen har något som helst stöd, utan är falsk.
Anklagelsen om att vara ”antidemokratisk” fiskar i grumliga vatten och saknar framförallt all relevans i sammanhanget. Om vi ändå försöker tolka den, givet vad Linderborg skrivit på andra håll, ligger det ”antidemokratiska” i artikeln sannolikt i att Kragh och Åsberg påstås vilja inskränka pressfriheten. Att hävda att en hel del som skrivits på AB Kultur hamnar nära den ryska statsledningens synsätt, vilket en textanalys kan visa, har emellertid inte något som helst att göra med svensk pressfrihet.
Ingenstans gör Kragh eller Åsberg sig till tolkar för att Aftonbladet Kultur eller Dagens Nyheter eller Expressen eller andra media inte får skriva fritt.
Linderborgs anklagelse saknar, återigen, all grund. Ingenting byggs under av fakta eller analys.
Åsa Linderborgs ställning som kulturchef på en av Sveriges största tidningar ger henne makt och röst. Makt måste hanteras varsamt. Det har inte skett här, och konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara. Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediakanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom, han har blivit anmäld för ”oredlighet” i forskning (”fabricera, förfalska, plagiera eller stjäla vetenskapliga data och resultat, kort sagt att fuska på olika sätt.”) i vad som förefaller vara en samfälld aktion av flera inblandade, bland andra Maj Wechselmann.
Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?
Att den, som har ordet i sin hand och makt, hanterar människor, påståenden och fakta med sådan uttalad nonchalans? Sorgligt är det, men framförallt skrämmande.
Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap
Matthew Kott, fil dr i historia, forskningsledare
Claes Levinsson, föreståndare
Sofie Bedford, fil dr statskunskap
Sven Eliaeson, professor emeritus sociologi
Magnus Feldmann, universitetslektor statskunskap University of Bristol
Jessica Giandomenico, fil dr statskunskap,
Julie Hansen, docent slaviska språk
Michal Smrek, doktorand statskunskap
Igor Torbakov, Ph D i historia
Samtliga undertecknare är verksamma vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet