Tio forskarkolleger till Martin Kragh, ansvarig forskare för den kritiserade forskningsartikeln om rysk desinformation, har i ett debattinlägg i UNT (22/2) försvarat artikeln genom att ifrågasätta Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.
Inlägget bekräftar tidigare forskarkritik. Artikeln håller inte måttet, vare sig i termer av kvalitet eller etik.
Forskarna uppger precis som författarna att artikeln visar hur dagens ryska statsledning använder desinformation för att främja sina intressen i Sverige. I samma andetag medger de att ingen med säkerhet kan säga varifrån desinformationen kommer. Det är grundproblemet.
Forskningsavsikter och källhantering går inte ihop, en systematisk brist som kräver sin förklaring.
I inlägget säger forskarna att forskningsarbetet håller normal vetenskaplig kvalitet och åberopar följande kriterier: (1) omfattande material, (2) ”deskriptiv analys”, (3) forskningsförankring och (4) öppna källor. Punkterna är på sin höjd minimikrav. De gäller annat än forskning. De säger inget om forskningskvalitet och etik. I inlägget i UNT nämns inget om den kritik som har riktats mot forskningsarbetet från andra forskare.
Kraghs kolleger försvarar även avsikterna med forskningen, att inga nyhetsmedier pekas ut som regelrätta agenter. De åberopar ett par kommentarer i den 45-sidiga artikeln, att förmedling av desinformation kan ske medvetet och omedvetet. Det förändrar inte grundproblemet, en tendentiös källhantering, så pass tendentiös att det är fråga om ”oredlighet” på samma sätt som desinformation är det.
Mot slutet i inlägget antyds att kritiken mot Martin Kragh skulle vara en ”samfälld aktion”. Jag kan bara tala för mig själv.
Jag har efter egna överväganden skrivit ett inlägg i Aftonbladet, lämnat in en anmälan om oredlighet och skrivit en replik till UNT. Beslutet är i samtliga fall helt och hållet mitt eget.
Dels ser jag brister i termer av kvalitet och etik. Dels ser jag demokratirisker med försvarsforskning som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet.
Artikeln liknar opinionsbildning och åsiktsregistrering mer än oberoende forskning.
När det gäller källhantering är frågor om kvalitet och etik nära kopplade. I det aktuella fallet menar jag att bristerna är så pass allvarliga att det är en fråga om oredlighet. Inlägget i UNT förändrar inte min uppfattning. Tvärtom. Frågorna hopar sig.
Varför försvarar tio kolleger till Martin Kragh en ifrågasatt forskning genom att ifrågasätta journalister? Varför är det bara kolleger som skriver under inlägget?
Varför friskriver sig Utrikespolitiska institutet (UI) från ansvar trots ansvar i form av organisatoriska och ekonomiska resurser? Varför redovisar inte UI forskningsfinansiärer och projektkostnader i årsrapporter i enlighet med regleringsbrev?
Vilka kopplingar finns mellan UI, försvarsintressen och forskningsarbetet ifråga?
Varför svarar inte tidskriften på allvarlig och omfattande kritik från andra forskare? Inga av dessa forskare agerar inom ramen för en samfälld aktion så vitt jag känner till. Varför har Martin Kraghs utlovade korrigeringar av artikeln inte införlivats?
Tom Andersson, tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, fil dr kognitionsforskning, fil lic matematisk statistik, fil kand fysik, lingvistik och socialantropologi