Paradiset i Panama

Jacke Sjödin tar denna söndag en liten tur till skatteparadiset.

6 april 1916 16:40

Glad söndag käraste läsarskara!

Jag vill i dag ta tillfället i akt och berätta att jag inte har några pengar gömda i skatteparadis. Inte någon annanstans heller. De pengar jag får in gömmer sig så duktigt själva i mjölk, havregryn och pilsner. Och något sådant där brevlådeföretag har jag inte heller. Det enda brevlådeföretag jag känner till är Posten, i dag kallat Postnord, och där skulle jag inte våga placera en krona. Det är nästan så att jag tvekar att ens placera ett frimärke uppe i högra hörnet. Det kan ju vara förlorade 6,50. Jag skickade i januari en tjock lunta superviktiga blanketter som jag ägnat två dagar åt att fylla i, och den försändelsen har inte kommit fram än… ”Säkert som ett brev på posten”, hette det en gång. Det får väl revideras till något i stil med: ”Säkert som en femhundring på Jack Vegas”.

LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Jacke Sjödin!

Nå, nu var det inte posten vi skulle prata om utan skatteparadisplaceringarna. Återigen blir jag sugen på att citera en av mina favoriter vad gäller invektiv, Kapten Haddock: Kretiner! Asgamar! Blodsugare! Pestråttor! Skabbhalsar!

Men vänta nu, säger en del, är inte det här samma sak som vi alla gör när vi letar avdrag och betalar barnvakten svart?

Inte riktigt, va? Det är för det första viss skillnad på att gå mot röd gubbe och spränga ett bankvalv. Och dessutom – när det är förtroendevalda och samhällstoppar som spränger valven handlar det om ansvar för hela samhället och ett direkt skadligt missbruk av det förtroende vi gett dem.

Dessutom fattar jag inte att de vågar riskera hela sitt anseende och sin karriär på detta. Hur många gånger har man inte sett höga män och kvinnor (fast absolut oftast män) sitta i intervjuer och flacka med blicken och stamma fram krystade svar medan svettpärlor stora som pingisbollar tränger fram ur pannan på dem?

Och här kan vi alla lära oss något. Egentligen borde vi försöka leva våra liv som om Janne Josefsson ständigt hängde på ryggen på oss och varje stund var redo att slå på två tusenwattslampor och köra upp mikrofonen i näsan och börja vifta med myndighetspapper och kvitton. Egentligen borde vi alla, när vi ställs inför ett moraliskt dilemma, fråga oss: Kan jag stå för det här handlandet inför Janne Josefsson med påslagna kameror eller inte?

Och apropå benämningen skatteparadis…

Jag har väl ingen större tro på livet efter detta, men om något sådant existerar, så misstänker jag att folk som placerat miljoner i skatteparadis med största säkerhet hamnar en trappa ned, i skattehelvetet. Där får de dygnet runt göra rätt för sig genom att bygga vägar och bostäder, sortera socialbidragsansökningar, snyta snoriga barn, hjälpa åldringar på toaletten och lära ut tyska adverbial till griniga niondeklassare.

I all evinnerlig tid.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Jacke Sjödin