”Mamma, jag kan nog inte gå kvar i min klass längre.” Sjuåringen kommer ut ur sitt rum med blanka ögon. Därinne har det varit tyst, inga tecken på att något skulle vara fel. Nu visar det sig att han suttit med plattan, i en onlinespel som några klasskompisar också spelar. Men något har gått snett: en kompis har tagit ett virtuellt redskap från en annan, och i den tillhörande chatten har tonen barnen emellan hårdnat. Så till den grad att sonen nu inte förstår hur han ska kunna träffa sin vänner någonsin igen. Kanske har det förvärrats av att de är sjuåringar, fortfarande tafatta i att uttrycka sig i skrift. Jag messar kompisarnas föräldrar och kollar av. Det hela löser sig utan större efterverkningar. Men erfarenheten för mig som förälder är desto tuffare: jag stod och diskade, sonen satt på sitt rum. Allt var lugnt trodde jag. Inget anade jag om vilket drama som just då utspelade sig i hans sjuåringsvärld.
Känslan av att ha blivit bortgjord, lurad och bedragen. Någon i spelet utger sig för att vara din riktiga kompis från verkliga livet, ber om ditt lösenord, får det i ett svagt ögonblick och nästa gång du spelar är allt du samlat under ett år av spelande borta, ditt konto är tömt. För mig som vuxen var det först svårt att förstå vidden av det som hänt, jag visste inte ens hur spelet fungerade. Men det gick inte att ta miste på skammen och paniken. Ett roligt oskyldigt (nja, det tog kanske lite mycket tid vid skärmen i anspråk...) tidsfördriv, en modern lek med klippdockor, hade förvandlats till en syssla där man inte kunde lita på andra. Något vi hade pratat om, att nätet inte bara är kul och skoj utan ett ställe där det händer dåliga saker ibland, hade besannats.
”Om du är på sociala medier, och säger att du inte har skrivit fuck off till någon, då ljuger du.” Trettonåringen ger snabbkurs i samtalstonen på nätet, sådan han känner den och visar exempel på youtubers som nästan enbart ägnar sig åt att antingen håna andra människor eller svara på elaka kommentarer. ”Att säga sådant till varandra där, det är som att ge varandra en liten knuff när man träffas” tycker han. Men skillnaden mot den lilla knuffen, eller kommentaren i skolkorridoren, är att kommentarerna på sociala medier, i spelchattar eller på Youtube ligger kvar och är synliga för så många fler. Det råa språket, den stora publiken – när det går över gränsen kan det verkligen gå över gränsen.