Mitt i allt mörker i nyhetsrapporteringen på olycksdagen fanns det ljusglimtar. Modiga räddningsarbetare hyllades och snart kom intervjuerna med de första överlevarna. De som till slut skulle visa sig vara 137 stycken. Vissa fick närmast kändisstatus, medan andra höll en låg profil.
– Det har ringt journalister ibland om intervjuer, men jag har alltid sagt nej, berättar Marianne Ehn när vi träffar henne hemma i lägenheten i centrala Uppsala.
Nu har hon bestämt sig för att göra ett undantag, men hon avböjer fotografering.
På spiselkransen i vardagsrummet finns foton på hennes fyra barnbarn och på sekretären ett på maken Wolter. Wolter Ehn var forskare vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala och hösten 1994 skulle han och två kolleger besöka ett par forskare i Tallinn.
– Esterna hade varit här tidigare och hälsat på, berättar Marianne Ehn, som själv följde med på resan.
De skulle bara vara borta tre dagar och de brydde sig knappt om att informera sina vuxna barn om att de skulle iväg.
– Jag minns att Wolter frågade och att jag svarade att jag hade pratat med ett av barnen. Då tyckte vi att det räckte, berättar hon.
Efter en trevlig dag i Tallinn klev de tisdagen 27 september ombord på olycksfärjan. Marianne Ehn har med åren lyckats fylla i fler och fler luckor av vad som hände den där natten.
De vaknade av att båten krängde till och av ljudet från glas som rasade ned och krossades inne på toaletten. Men de bodde högt upp i båten, och kunde lugnt ta sig upp på däck.
– Jag såg inte några hemskheter med folk som klättrade på varandra och bad om hjälp som en del andra har berättat om. Så det har jag sluppit ha mardrömmar om.
Folk langade flytvästar till varandra. Livbåtarna fungerade inte, men plötsligt låg en uppblåst flotte framför dem som det bara var att kliva i. Flotten rutschades sedan ned efter fartygets sida. Wolter och Marianne Ehn höll varandra i handen, men tappade greppet när flotten slog runt vid havsytan och de hamnade båda i vattnet.
– Det var kolsvart så vi kunde inte se varandra. Men vi ropade till varandra ett par gånger. Tredje gången fick jag inget svar. Då förstod jag att han var borta, säger hon.
Själv fick hon hjälp upp på en annan flotte. Det blev många timmar i flotten den natten. De såg färjor och helikoptrar, men det dröjde innan de fick hjälp.
– Det var en man, jag tror han var norrman. Han petade på mig flera gånger och sa åt mig att inte somna. Han behöll fattningen på något sätt. Han hittade en lysraket som han tände och höll framför sig. Vi blev rädda att det skulle börja brinna och skrek åt honom att slänga ifrån sig den. Men det var så Isabella hittade oss.
Viking Isabella hade anslutit till olycksplatsen på sin väg från Stockholm till Helsingfors. Genom att sänka ned en egen flotte med två besättningsmän i kunde de med stor möda rädda 16 Estoniapassagerare ombord på Isabella. Marianne Ehn ansågs dock vara i så dåligt skick att hon senare flögs till sjukhus i Åbo. Hon hade en kroppstemperatur på 30 grader, var svullen och blåslagen och fick tillbringa de kommande 20 dagarna på sjukhus.
Av de nästan 1 000 personer som befann sig på Estonia när fartyget fick slagsida var det sannolikt bara runt 200 som över huvud taget hann ta sig ut på däck innan fartyget sjönk. De flesta var relativt unga. Som 59-åring var Marianne Ehn den äldsta kvinnan som överlevde katastrofen.
– Men det beror ju bara på en serie lyckliga omständigheter. Och så har jag väl lite bra gener, som gjorde att jag klarade alla strapatser, säger hon.
Den första tiden efter olyckan var det viktigt för henne att få träffa andra överlevare för att kunna jämföra sina upplevelser med dem. En annan del i bearbetningen var ett studiebesök på Viking Isabella där hon bland annat fick en chans att krama om den besättningsman som hade dragit henne ombord på den nedsänkta flotten.
– Sedan hade jag så många fantastiska människor omkring mig, som visade så mycket förståelse och hänsyn, säger hon.
Som överlevande som samtidigt förlorade en anhörig i katastrofen har hon fått leva med en sorts dubbelhet.
– Det är märkligt. Det är självklart ohyggligt att mista den man har levt ihop med i 34 år så plötsligt. Men samtidigt känner jag en sådan tacksamhet över att jag fick komma hem till mina barn. Att inte vi båda försvann från dem.
År 2000 pensionerades hon från sitt jobb som bibliotekarie på Carolina Rediviva. Till skillnad från många andra pensionärer har hon inte rest speciellt mycket. Delvis beror det på Estonia.
– Jag fick tre nya barnbarn i samma veva som jag pensionerades. Jag vill finnas till för min familj nu. Jag vet hur litet avståndet mellan liv och död är, säger hon och tittar mot fotografierna på de totalt fyra barnbarnen.
– Men det är sorgligt att de aldrig fick träffa sin morfar.