Matilda, som egentligen heter något annat, har under en stor del av sitt liv haft djupa depressioner, återkommande panikångest och är drabbad av tvångssyndrom samt posttraumatiskt stressyndrom.
Tidigare hade hon en psykologkontakt på mottagningen för unga vuxna som tar emot personer upp till 25 år.
När Matilda för två år sedan fyllde 25 år blev hon remitterad till affektiva mottagningen på Akademiska sjukhuset och hennes dåvarande psykolog skrev i journalen att hennes symptom kvarstod och att hon behövde fortsatt samtalsbehandling. Det här var i maj 2014.
I oktober samma år blev hon kallad till en läkare men trots remissen krävde mottagningen att hon skulle psykologbedömas på nytt innan beslut om vård kunde fattas, ändå blev Matilda inte kallad till en psykolog.
– Att få samtala med någon har varit helt väsentligt i min vård. Visst behöver jag mediciner, men det fungerar inte med bara mediciner, säger hon.
På hösten 2014 fick Matilda höra att en bedömning skulle ske först våren 2015. Men när våren väl kom fick hon höra att hon skulle bli kallad först till hösten, men mer troligt till våren 2016.
I maj i fjol, när hon hade väntat ett år på att bli kallad till psykolog, anmälde Matilda händelserna till IVO, Inspektionen för vård om omsorg. Myndigheten riktade kritik mot mottagningen och kritiserade den långa väntetiden.
I mottagningens yttrande skrev den ansvarige överläkaren att Matilda fått erbjudande om att bli remitterad till en privat psykolog men tackat nej.
– Det var ren lögn och jag förstår inte vad de tjänar på att ljuga? De pratar om personalbrist men den löser ju sig inte genom lögner, säger Matilda.
Vid ett senare möte med IVO bekräftade verksamhetschefen på affektiva att Matilda inte blivit erbjuden att bli remitterad till privat psykolog.
I september 2015, ett och ett halvt år efter remissen skickades, blev Matilda till slut kallad till en psykolog på mottagningen. Hon var arg, ledsen och upprörd över hur hon blivit behandlad.
– Jag kände att jag inte orkade mer. Det hade varit en så lång kamp för att komma dit att det brast.
När Matilda blev arg tillkallade psykologen en avdelningschef och i stället för ett bedömningssamtal resulterade det hela i ett förklarande möte om varför Matilda blivit behandlad som hon blivit.
– Man önskar att de kunde ägna tid åt att ge folk vård och stöd i stället för att behöva förklara alla fel, säger hon.
Redan på våren 2015 hade Matildas föräldrar fått nog och började betala för en privat psykologkontakt.
– Mycket av vår kontakt har ägnats åt att tala om hur dåligt jag mått på grund av alla turer med affektiva. Det är helt sjukt att mina föräldrar ska behöva betala 4 000 kronor i månaden för något jag borde ha laglig rätt till. Det ska inte hänga på att man har pengar för att man ska få hjälp, säger hon.
Matilda ska enligt remissen från unga vuxna träffa läkare för medicinsk behandling och psykolog för samtalsterapi. De senaste två åren har hon haft sex olika läkare på affektiva mottagningen. En av dem ställde djupt kränkande frågor till henne, vilket mottagningen bad om ursäkt för efter att IVO uppmärksammat det hela.
Matilda har ändå fått komma på besök kontinuerligt, men har själv fått ringa och påminna om att få bli kallad eftersom att kallelserna uteblivit.
– Inte ett enda besök jag haft har varit bra. Jag är helt tom och fruktansvärt besviken. Det får inte vara så här. Det säger hela tiden att det ska bli bättre. Men det är bara tomt prat.
Nu har hon fått en stadigvarande läkarkontakt, men i Enköping trots att hon bor i Uppsala. Någon ytterligare kallelse till psykolog har hon inte fått.