Det är tyst och lugnt i det lilla bruket Karlholm. Jag som år 2016 besöker orten för första gången tänker inte mer närmare på tystnaden än att det är skönt och fridfullt, men för de boende är stillheten nog mer påtaglig. Bruket har en lång tradition av buller, oljud, klang och oväsen. Först ut var det manuella bankandet i Vallonbruken, sedan kom Lancashiresmedjans ångdrivna hamrande och under större delen av 1900-talet var det träskivegefabriken Karlit och som stundtals ljöd i brukets öron. Sedan fabrikens konkurs 2012 har det varit betydligt tystare, men under sommaren kommer i alla fall hamrandet från den stora smedjan att ljuda igen.
– Först var tanken att vi skulle restaurera smedjans ångmaskin och vi pratade med Kjell Nordeman från Arbetets museum i Norrköping om det. Då sa han att det finns många fungerande ångmaskiner i Sverige, men inte en enda ånghammare, så vi bestämde oss för det i stället.
Det berättar Ingegerd Martinelle, som guidar mig över den stora, mörka smedjans golv. Hon är ordförande i den ideella föreningen Kultur- och guidegruppen i Karlholm som under somrarna visar upp bruket och återberättar dess långa industrihistoria. I helgen återinvigs den mindre av smedjans två ånghammare, vilket gör årets besökare till bland de första på 85 år att få höra hur det kunde låta när den tunga kolossen bankade fram järnstänger.
– Hammaren var redan ganska välbevarad eftersom den var med i en filminspelning 1947, men nu kommer den drivas med tryckluft i stället. Hammaren kommer att slå ordentligt mot en hård och elastisk plastkloss. Det sliter mindre på hammaren än glödgande varmt järn, förklarar hon.
I samband med helgens premiärbankande kommer föreningen också att få ta emot Tierps kommuns Kulturpris, för deras engagemang som bland annat gjort det möjligt att åter bruka hammaren. Men också att de lyckas tillgängligagöra brukets kulturhistoria, som förutom den stora tegelsmedjan även innefattar den gamla kvarnbyggnaden och ett skolhus från 1739.
– Priset kom som en fullkomlig överraskning! Jag har sett att det delas ut varje år, men aldrig någonsin tänkt att vi skulle kunna få det. Det känns väldigt hedrande.
Priset ser hon som en uppmuntran på att denna delen av Nordupplands historia inte glöms bort.
– Det har varit skoj att kunna visa upp en arbetsmiljö som den var för så många årtionden sen. Att överhuvudtaget visa upp en sida utav Sverige som inte finns kvar längre. Det känns bra att det uppmärksammas.