Jag är en kvart försenad, men det kan inte skyllas enbart på mig. Landskapet när man kommer av 254:an utanför Heby är för storslaget för att köra bil i. Det blir stopp när jag korsar Örsundaån, där den skär djupt ner i Enköpingsåsen och jag anar den berömda ravinen långt där nere.
Precis på mitten av av naturreservatet Hårsbäcksdalen bor Sonja och Bengt Ander. De välkomar på gårdsplanen utanför Bengts släktgård i Sör Hårsbäck. I trädgården finns välgjorda skulpturer, för Bengt är konstnär och har arbetat mycket med offentlig utsmyckning. Men det är Sonja som har ritat den åskådliga kartan som, när vi satt oss vid kaffebordet, i tanken tar oss längs Örsundaån och genom det trolska naturreservatet, eller bara ”dalen” som det kallas här.
– Den är magisk, säger länsstyrelsens Johan Ahnström, som anslutit och som är doktor i ekologi och sköter om ett 40-tal av Uppsala läns 150 naturreservat.
Han betonar variationen i landskapet: dalgången och den djupa bäckravinen i norr och ängskaraktären i söder. Sonja och Bengt nickar. För dem är platsen vid ån inte bara ett hem och en storslagen naturupplevelse, de är också oerhört angelägna om att platsens historia berättas.
Som hur 1800-talets slåtteräng vid vattnet ikapp med moderniseringen av jordbruket förvandlades till festplats på 1900-talet.
– Här, tack vare det vackra läget, ordnade JUF, Jordbrukare ungdomens förbund, varje år sommarfest med föreläsningar, folkdans och amatörteater, berättar Bengt och beskriver branten ner mot ån som en naturlig ”amfiteater” för åskådarna att ta plats i.
– Den första festen var den 22 juli 1923 och besökarna kunde vara 2 000, berättar Sonja, och visar bilder på massorna ur skrivelsen som hon och Bengt gjort om ån och festplatsen.
De nyktra festerna hölls sedan andra söndagen i juli, när höet var slaget och hässjat, varje år till 1955.
– Vår förhoppning är att vi kan få upp ett par skyltskåp vid den forna festplatsen med text och foton som informerar besökarna om hur stort det här var, säger Sonja.
Bengt berättar att här också finns en stenåldersboplats och hålvägar, forntida vandringsleder.
Överallt i historien om ån och dalen hittar vi Bengts farfar Johan August, hans pappa Carl (som fotograferade allt) och farbror Emil. De tog initiativet till att 1957 fridlysa den del av Örsundaån som 1975 beskrevs som Naturreservat och 2005 utsågs till ett Natura 2000-område, men…
– … det var dagen innan midsommarafton i år som landshövdingen skrev på att det nu formellt får kallas naturreservat! berättar Johan.
Det är dags att besöka den mytomspunna ån. Vi ska ta oss till sågdammen och det går allt brantare neråt i en växtlighet som i sin tur verkar gå åt alla håll, tills ljudet av ån kommer allt närmare och vi ser den nybyggda bron över den forna dammen. Det är för fågellivet och växtligheten man kommer hit om våren, lite senare får man njuta av de enorma strutbräkenbuketterna med meterlånga blad.
– Ibland tror man att man är i tropikerna här, säger Bengt.
Och det är bara att hålla med, luftfuktigheten liksom växtligheten är hög även om vattnet just i dag är lågt.
– Och kommer du ihåg hur mycket flodkräftor vi fiskade här på 60-talet, säger Sonja. Vi fick så många att vi fick åka in till Sala och sälja dem på torget.
– Och där en forsärla! ropar Johan och pekar mot fågelns knallgula flykt.