Amir Ansari flydde från Kabul, Afghanistan år 2015. Snart står han på startlinjen på OS i Paris.
Det har varit en emotionell berg- och dalbana för 24-årige Amir Ansari. Livet har tagit honom genom tro, hopp, mörker, ljus, skratt och förtvivlan. Ena stunden utan bostad och framtidsutsikter – den andra med ett OS-besked i handen. Nu har Uppsalabon äntligen någonting storslaget att se fram emot.
– Det är typ overkligt fortfarande. Det känns som en dröm. Och det kommer kännas som en dröm tills jag åker i Paris. När jag startar från rampen och rullar i väg, då kanske man vaknar till, säger Amir Ansari om den stundande upplevelsen.
– Har man ett OS-deltagande på CV:t är det klart. CV:t är komplett.
Amir tar emot i sin ljusa lägenhet i Uppsala. Här har han bott sedan i september förra året då han inledde sina studier till byggnadsingenjör på Uppsala universitet. Lägenheten är inte stor men ändå har han lyckats göra plats för inte mindre än fyra cyklar. Cykling har blivit en stor del av hans liv sedan han kom till Sverige för nio år sedan.
Under uppväxten i Afghanistan hade han mest cykeln som ett transportmedel till skolan. Nu har trampandet och kärleken till sporten alltså tagit honom hela vägen till sommarens Paris-OS. Resan dit har varit lång och förenad med livsfara. Från att inte ha varit önskvärd i vare sig Afghanistan eller Iran var han efter flykten inte det i Sverige heller till en början.
Amir Ansaris OS-biljett fixades inte på "vanlig" väg. Den internationella olympiska rörelsen startade 2016 projektet med ett "landslag" för flyktingar.
– Jag tycker att det är väldigt bra. Det ger hopp till de här flyktingarna runt om i världen som inte har samma förutsättningar som andra, säger Amir, och fortsätter:
– Konceptet är att du får ett stipendium under fyra år vilket ger möjlighet till att träna och att fajtas för en plats i laget. Men jag kom in ganska sent för jag hade inget uppehållstillstånd innan dess. Jag fick det 2022, efter sju år. Och då fick jag chansen att söka till det här laget.
Totalt handlar det nu om 36 atleter som får möjlighet att tävla på högsta nivå.
– Jag körde VM i Glasgow förra året och det gick bra. Jag körde med de stora stjärnorna och kom på 54:e plats, berättar han.
Flyktinglandslag
Inför OS i Rio de Janeiro 2016 startade Internationella olympiska kommittén (IOK) ett lag som representerar alla miljontals flyktingar som finns i världen. Då hade laget tio deltagare i simning, judo och löpning. Inför OS i Paris har detta flyktinglag 36 idrottare fördelat på elva idrotter.
Under invigningen den 26 juli gör flyktinglaget entré som tvåa efter Grekland och under egen flagga.
Flyktinglaget finansieras genom en fond som IOK administrerar.
Sveriges olympiska kommitté (SOK) nominerade Amir Ansari till IOK, som den 2 maj meddelade att han fick en plats i truppen.
Källa: TT
Till Paris har han tagits ut för att köra tempoloppet över tre mil. Endast 35 åkare kommer till start och Amir, den enda amatöråkaren, startar först av samtliga. Han lär känna sig jagad.
– Jag kanske inte har någon chans mot de andra 34 som alla är professionella cyklister, men jag kommer göra mitt bästa. Jag kommer tävla mot mig själv helt enkelt. Hela det här konceptet, hela den här resan, är bara ganska stort.
Hans föräldrar i Afghanistan hade aldrig ägnat sig åt någon idrott och i landet var det kampsporter som taekwondo och boxning som stod högst i kurs. Antalet cyklister var få.
– Jag tror att jag är den första i hela familjen, hela släkten, som håller på med idrott, säger Amir och tar en klunk kaffe.
Amir Ansari tävlar för Stockholms Cykelklubb men ibland är han med och tränar med CK Uni från Uppsala.
Väl i Sverige var det en vän som introducerade honom för Stockholms cykelklubb, och snart hade han kommit igång med såväl träning som tävling.
– De såg att jag hade talangen och kapacitet att utvecklas lite mer. De hjälpte mig med tävlingar, att fixa cykel, kläder och allt möjligt.
Nu har han cyklat i drygt åtta år.
– Man får inte ge upp utan man måste vara lite envis och lite tuff. Det är då man utvecklas. Cyklingen är sån. Det kommer alltid en punkt mitt i en tävling när kroppen säger att den inte orkar längre, men det är när du passerar den punkten du vinner. Stannar du på den där punkten är du förlorad.
Oftast tränar han på egen hand efter sin tränares instruktioner, men ibland kan han hoppa med i Uppsalaklubben CK Unis träningspass.
– Att träna själv gör att man blir starkare. Fördelen är att du får lite pannben. Du får inte så mycket hjälp i vindarna utan det är du som ska klara det själv, säger han.
Efter att ha bott i Tierp i sex år bor nu Amir Ansari i Uppsala och studerar på universitetet.
Men med tanke på allt 24-åringen gått igenom är lite vind ute på vägarna ett lätt motstånd. Flyktingens resa till först Stockholm och sedan många år i Tierp innan han hamnade i lägenheten i Uppsala började i Kabul.
Amirs familj tillhör den i Afghanistan förtryckta folkgruppen hazarer och många explosioner har riktats mot dem. Amirs pappa är död. Hans mamma och tre yngre syskon, två systrar och en bror, har nu flytt till grannlandet Iran. Det var hans mamma som uppmanade den äldste i syskonskaran att fly för att förhoppningsvis överleva och hitta ett bättre liv någon annanstans.
– Hon sa att "stannar du kvar kommer du att dö så det är bättre att du tar din chans. Dör du på vägen har du i alla fall försökt."
Det var ett tufft läge att som 15–16-åring bestämma en så stor sak i livet, att ge sig iväg på en resa där du vet inte om du ska överleva eller inte. Det var tufft.
Det kommer alltid en punkt mitt i en tävling när kroppen säger att den inte orkar längre men det är när du passerar den punkten du vinner
Flykten gick till en början via Iran, Turkiet och Grekland och kantades av faror. Han och andra såldes som varor från en flyktingsmugglare till en annan. Amir nämner att han ett tag färdades i en bil med närmare 15 personer.
– Jag fattar inte hur vi fick plats. Det är rädslan som gör att du bara trycker dig in. Det finns inget val.
I Turkiet tvingades han ta sig över snöklädda berg i 15–16 timmar.
– Det var början av vintern och det var 30–40 cm snö och jag hade bara ett par sneakers. Fötterna var helt blå.
Men Amir bara sprang. Han och övriga hade uppmanats att hinna till en lastbil vid en viss tid för att inte riskera att bli skjutna eller tillfångatagna av polis.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag kommer att dö om jag ramlar. Rädslan gör att man inte tänker så mycket på att man fryser. Man bara springer.
36 aktiva får chansen i flyktinglandslaget på OS i Paris. Amir Ansari från Uppsala är en av dem.
För att ta sig från Turkiet till Grekland var det båt som gällde. En liten.
– Vi var där runt klockan tre på morgonen så det började bli lite ljust. Då kom en gummibåt som kanske var till max tio personer – och vi var typ trettio personer. Men du har redan betalat och har inget val så du bara hoppar i. Ett av mina ben var innanför och ett hängde ut. Vi fick en liten flytväst men jag kunde inte simma och tänkte att mitt liv kommer inte att räddas av lite plast på ett stort hav. Men återigen, du har inget val. Åker du tillbaka kommer du att dö. Så man tar den här chansen.
Sträckan till Lesbos och Grekland var inte lång men när flyktingbåten närmade sig land möttes de av folk i andra båtar. De kom inte för att hjälpa till utan för att punktera gummibåten och lägga beslag på motorn.
Som den enda amatöråkaren i det 35 man starka startfältet i OS är Amir Ansari inte direkt oddsfavorit att vinna tempoloppet.
Väl i land tog bussar från FN:s flyktingorgan, UNHCR, dem till Camp Moria, flyktinglägret som fram till att det brändes ned 2020 var Europas största.
Han kom till Sverige och Stockholm i slutet av 2015.
– Sedan jag fick jag alla negativa beskeden från Migrationsverket. Jag fick ett avvisningsbeslut i slutet av 2017 vilket gjorde att jag blev hemlös.
Hur kände du inför det, att du riskerade att tvingas åka tillbaka?
– Det kändes väldigt tufft. Det var det som gjorde att jag fick en hård depression. Jag fick panikattacker som gjorde att benen skakade och jag hade ont i magen. Jag mådde dåligt och tänkte på självmord eller på att flytta till något annan land, bara för att slippa åka tillbaka till Afghanistan igen och i så fall till döden.
En familj norr om Tierp blev en del i räddningen. Där erbjöds han en säng. "Mitt i ingenstans".
– Jag var bara glad över att få tak över huvudet och lite mat på bordet så jag flyttade till Tierp och började i skolan där. Jag gick gymnasiet på Högbergsskolan. Under den tiden var jag papperslös men de var schyssta vid skolan och hjälpte mig, berättar han.
Då pratade han mest engelska. Svenskan var dålig, men hans nya familj bestämde att det var svenska som gällde och snart hade han gjort stora framsteg. Hans svenska mamma Mona är den som kommer att följa med honom till Paris. Det är tillsammans med henne och hennes två döttrar han bodde under sex års tid innan han för tio månader sedan kom till Uppsala.
Hemma hos Amir Ansar hänger en bild från VM i Glasgow som han deltog i. Säkerligen var det prestigefullt, men ändå inte som ett olympiskt spel.
– Jag är riktigt tacksam och vet inte hur jag kan tacka dem. De har hela tiden stöttat och peppat mig, fått mig att gå i skolan, tävla och träna så de betyder mycket för mig, som min biologiska familj.
Med utvisningsbeslutet hängande över sig gick han också under jorden en period.
– Jag var här men jag var inte här. Jag bodde i lite olika delar hos några kompisar hit och dit bara för att inte vara hemma. Jag hörde att det var gränspoliser som var i Tierp för det var några stycken till som var i samma situation. Vi var lite rädda och lite försiktiga. Jag gömde all mina information, alla mina papper och alla mina bilder bara för att klara mig.
Hur tog du dig ur depressionen?
– Jag träffade flera psykologer, men om inte jag kan hjälpa mig själv kan psykologer inte göra så mycket. Den delen som funkade för mig var cyklingen. Under stunderna jag fick panikattacker och hade depression tog jag cykeln, gick ut och tränade hårt i några timmar. När jag kom hem var jag helt slut och kunde sova lite till.
– På två hjul tänkte jag inte så mycket på bekymmer i livet. Inte på vad som ska hända med mig, om de ska de skicka tillbaka mig. Cykel blev som ett integrationsverktyg så att jag kom in i samhället. Jag började lära mig språk och lära känna nya människor.
Bor man på tredje våningen och har sina cyklar i lägenheten är det en del pyssel när man ska ta sig ut för att träna.
Amirs familj lyckades fly från Afghanistan dagen före talibanerna kom tillbaka till makten 2021. Nu befinner de sig i Iran. Han försöker få kontakt med dem ett par gånger i veckan.
Talibanernas återintåg i hans förra land bidrog till att Amirs situation förändrades i Sverige.
– När talibanerna kom tillbaka närmast tvingade UNHCR Sverige att de var tvungna att ge flyktingar en andra chans. Så jag fick göra en ny intervju och igen förklara hur situationen var och att jag inte kan åka tillbaka, vilket gjorde att jag fick ett tillfälligt uppehållstillstånd som nu är till 2025.
Nu känner han sig ganska lugn och trygg. Samtidigt vet han att har man väl haft en depression en gång finns risken för återfall.
– Men då vet jag hur jag ska hantera den så att jag inte går ned i botten igen.
Han har kommit långt – i livet och inom sporten – men har är bara 24 år ung. Vad tänker han om framtiden?
– Nu pluggar jag ju till byggingenjör. Det går inte så bra för den branschen just nu men förhoppningsvis vänder det. Jag kommer säkert klara den här utbildningen, men sen efter det kanske jag provar någon annan sak inom idrott och inom cykling. För att bara prova och kolla hur det är. Men jag kanske också blir intresserad av att plugga vidare två år till, som en master. Men vi får se.
Amir Ansari kommer att få köra tempoloppet på OS i Paris.
Amir Ansari
Ålder: 24 år
Uppväxt: Kabul, Afghanistan. Flydde till Sverige 2015.
Bor: I lägenhet i Uppsala sedan i september förra året efter att ha bott utanför Tierp i sex år.
Studerar: Till byggnadsingenjör på Uppsala Universitet.
Klubb: Stockholms Cykelklubb
Främsta merit: SM-brons i lag.
Övrigt: Fick 2022 tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Det går ut 2025.
Aktuell: En av deltagarna i det internationella flyktinglandslaget vid OS i Paris.
