Armand Duplantis berättar att det är läskigt om man inte hör klicket på korken på köpta vattenflaskor. Han är rädd att få i sig något otillåtet.
Det har inte varit lätt att få till den här intervjun. Armand Duplantis är en minst sagt upptagen 24-åring som många vill ha en del av. Veckorna har gått och blivit rätt många sedan önskemålet framfördes. Det ska ju hinnas med att tävlas också. Som EM i italienska Rom där ett nytt guld hoppades hem. När tummen upp till slut kommer och en tid och plats bestäms är det i en inomhushall i Sollentuna vi "hittar" honom.
Sommarhetta råder och det är närmare 30 grader utomhus. Men det finns förklaringar till att han tillsammans med mamma och tränaren Helena genomför ett av flera träningspass inomhus. Den främsta är att en friidrottsskola äger rum ute på Sollentunavallen.
– Det är för många barn ute men om jag tränar senare kan jag träna utomhus. Men det är inte alltid så nice att träna så sent utan skönt att bara vara klar med allting. Och det funkar helt okej. Om jag måste sprinta går jag ut, säger han efter avslutat pass.
Uppladdningen mot nästa mästerskap har inletts. Snart deltar han i Paris på sitt andra OS i karriären. Alla förväntar sig att det andra ska sluta som det första, med guld. Förra gången var i Tokyo för tre år sedan (uppskjutet ett år). Han var felfri hela vägen över 6,02 och när guldet var säkrat försökte han på dåvarande världsrekordhöjden 6,19. Nu har fenomenet förflyttat sina egna gränser till 6,24.
Om du jämför pressen inför detta OS med det förra, är det någon skillnad?
– Ja, det är skillnad. Hundra procent. Men vi får se hur det kommer att vara. Det känns som det fortfarande är för lång tid fram till OS. Just nu känner jag mig jättelugn och med ett jättesjälvförtroende. Bra form. Det kommer inte vara lika mycket press som förra gången.
Super-swede! "Mondo" skriker ut sin glädje över sitt första OS-guld.
Du har sagt någonstans att du känner dig lite mer fri nu inför det här mästerskapet.
– Ja, jag känner mig mer fri. Men det är fortfarande OS och det är bara vart fjärde år så det är alltid lite stressigt på det sättet.
Men det är bara kul tänker jag. Det blir bara mer spännande och det kommer ge mig lite mer push för att göra något speciellt.
Är det inte jobbigt att det nästan förväntas att du ska jaga världsrekord varje gång du tävlar?
– Men jag har typ samma förväntningar på mig själv. Men om det är någon dag utomhus och jag inte får bästa vädret som finns ... då är okej det med. Samtidigt vet jag att det inte är alla som kommer att fatta varför jag inte kan sätta nytt världsrekord varje gång. Men jag vet vad jag kan göra, försöker göra den bästa prestationen jag kan under dagen och försöker hoppa så högt som möjligt. Och om jag inte gör vad jag tror att jag kan kommer jag att vara ledsen och inte nöjd med mig själv. Men om jag hoppar så bra att jag tror jag kan och det inte blir världsrekord kan det också vara okej.
Armand Duplantis tvingas sällan eller aldrig hoppa över en tävling på grund av skada. Genom åren har han lärt sig att lyssna på sin kropp.
Mondo hoppar högt men han verkar aldrig hoppa över en tävling. Skadorna verkar lysa med sin frånvaro trots att han tränar och tävlar extremt hårt. Han säger dock att han känner sig "tajt" mest hela tiden.
– Jag kör mycket sprintträning och hoppar stav, som är en ganska brutal sport för kroppen.
Så du har känningar?
– Ja, hela tiden. Men genom åren har man fått bättre koll på sin kropp och man vet vilka grejer man kan pusha igenom och vilken typ av "tightness" man borde vara lite försiktigare med. Jag, mamma och pappa har lärt oss att ha bra koll på vad man ska ta allvarligt på och vad vi kan pusha igenom. Det gäller att ha en bra relation till kroppen. Men det är typ halva grejen med att vara idrottare, att hålla koll på kroppen.
Armand Duplantis firar EM-guldet nyligen med flickvännen Desiré Inglander, pappa Greg och mamma Helena.
När vi pratar OS och de främsta konkurrenterna nämner han amerikanen Sam Kendricks och Ernest John Obiena från Filippinerna. Båda är kapabla till att hoppa sex meter. En som dock inte kommer till start är bronsmedaljören från Tokyo och guldmedaljören från Rio 2016, Thiago Braz. Braz, som varit i IFU Arena och tävlat, har åkt fast för dopning.
Var det en överraskning att han åkte fast?
– Ja, men ... man hör alltid saker. Det är ett litet gäng inom stavhopp och det är alltid mycket snack och mycket "gossip" om den formen av grejer men du vill alltid tänka det bästa om dina motståndare. Man vill aldrig tro att det är något någon kan göra så det är fortfarande överraskning.
Är det någonting du oroar dig för? Att du omedvetet ska råka få i dig något tokigt? Att du äter eller dricker något dumt.
– Ja, det är jätteläskigt så man måste ha bra koll.
Jag kan inte komma här med en flaska och bjuda dig på någonting?
– Nej, inte alls. Jag blir stressad för allting jag dricker. Jag öppnar alltid mina vattenflaskor själv. Om du inte hör klicket (när flaskan öppnas) när du varit på Ica blir du stressad. Det suger lite men det är bara att vara så försiktig man bara kan. För man vill också leva livet.
Armand Duplantis intervjuas av UNT i Sollentuna
Efter en svag, med hans mått mätt, öppning på inomhussäsongen där sex meter inte nåddes sattes det på sina håll frågetecken för om Mondo var riktigt lika bra som tidigare. De funderingarna nådde dock inte huvudpersonen själv påstår han. Men de mindre bra resultaten gnagde.
– Jag var inte helt nöjd med mig själv och min prestation. Men jag tror att det på ett sätt var det bästa som kunde hända. "Blessing in disguise", nästan. Det gav mig så mycket information och så mycket "fire" inför utomhussäsongen, som är viktigast under ett OS-år. Jag vill inte vara helt "on fire" den första tävlingen och jag har hoppat världsrekord tre gånger inomhus.
– Men såklart, i stunden var det inte kul. Samtidigt är det som det är att vara friidrottare. Man live and learn. Jag försökte vara lite starkare och pusha min fysiska form litegrann under hösten och blev lite för tung. Och det funkade inte.
Var det för mycket gym?
– Inte gym. Jag körde gym som vanligt men jag tränade väldigt hårt och kanske åt jag för mycket. Inte åt dåliga grejer men bara för mycket (skratt). Sen hade jag lite bättre koll på det mellan säsongerna och gick ner lite i vikt inför utomhussäsongen.
Sen kom resultaten tillbaka. I Kina i april satte han sitt åttonde världsrekord, som numera alltså lyder 6,24.
Bara veckor före OS i Paris träffar UNT Armand Duplantis i somrigt Sollentuna.
Hur mycket är du i Uppsala numera?
– Jag hoppar stav där ibland, typ någon gång varannan vecka, men det känns som att jag är nästan där mest under vintern. Jag gillar att också vara där ibland för att träffa några av mina polare. Och sedan finns det flera bra restauranger i Uppsala som jag inte hittat någon motsvarighet till i Stockholm.
Jaså, Uppsala slår Stockholm på fingrarna när det gäller restaurangvärlden!? Säg några ställen du går till.
– Natsu Sushi. Jag tror att det kan vara mitt favoritsushiställe i Sverige. Och sen också Dylans hamburgare. Och han har också, jag tror att det är samma kille, något barbequeställe som är utanför Uppsala. I någon "industrial area" och det är bara en foodtruck.
Men du åker dit ändå!?
– Ja, det kan vara värt det faktiskt om jag är jättehungrig. Tyvärr är det inte i dietschemat just nu men efter OS kan jag tänka mig att jag åker en och en halv timme bara för att ha en barbeque där utanför. Jag vet inte vem det är faktiskt men Dylan-killen han bara vet hur man lagar mat.
Han må ha lämnat Uppsala för Stockholm men maten i Uppsala slår den som finns i huvudstaden enligt Mondo. Han hyllar ett par Uppsalarestauranger.
Det är i Uppsala också hans egna gala Mondo Classic ägt rum tre år på raken i februari. Och succéeventet kommer att bli kvar i IFU Arena.
– Det är fortfarande jättespeciellt. Det känns som att det är som en mästerskapskänsla. Jag har mina mästerskap och sen har jag Stockholm Diamond League och sen Mondo Classic i Uppsala. Det känns som att de tre är nästan lika med varandra. Att köra i Uppsala är jättespeciellt bara. Alla vill vara med och komma till tävlingen. Vi bjuder in de bästa hopparna vilket gör det mer speciellt. Det är inte bara jag som är där utan det är jag mot de bästa i världen så vi försöker ha en typ av OS-finals startfält. Det är viktigt för oss. Jag gillar vad det är och bara försöker fortsätta.
Det har ju varit en succé, biljetterna tar slut, så här långt. Hur länge kan man hålla i liv i en sån gala tror du?
– Länge hoppas jag. Jag vet hur det blir när jag inte hoppar längre (skratt) och jag är en ganska "live in the present-person" så det är svårt för mig att tänka längre än fram till nästa år och nästa gala.
Det blir en gala nästa år?
– Det blir en gala nästa år men jag vill fortsätta. Jag tror att det är en underbar grej för mig och också för klubben.
Apropå klubben. Du har varit Upsala IF trogen länge. Blir du kvar karriären ut?
– Ja, det är min plan. Jag snackar inte med någon annan och jag har en jättebra relation med alla i Uppsala. Mamma tävlade för Uppsala och det känns som en familj på ett sätt och det är klubben jag är mest nära till. Jag gör inget för att byta till någon annan klubb.
Han har tidigare representerat UIF på både SM och lag-SM men det är tveksamt om det kommer att ske i år.
– Det blir lite jobbigt med tid med OS. Det blir prioriteringar och man blir mer "picky" med scheman och jag tror att vi har bra dialog om det, vad som är bäst för mig – och för klubben. När jag är på OS representerar jag Upsala IF på ett sätt också. Det är det viktigaste men det är kul att köra lag–SM och de där grejerna. Kanske jag kan göra någon stafett eller någonting. Jag tror att det kan ge mig lite mer spänning faktiskt. Helt ärligt.
Armand Duplantis intervjuas av UNT:s reporter Henrik Söderlund.
Vid sidan av träningen, och för all del intervjuer och samarbeten, vad gör han och flickvännen Desiré Inglander då tro? Inte så jättemycket vad det verkar om man ska tro honom. Han påstår sig inte alls befinna sig lika mycket på golfbanan som tidigare. Det hinns inte med. Inför mästerskap går tiden extra fort menar han. Och kanske infinner sig någon extra försiktighet också.
Så du åker hem och lägger dig i soffan efter träningen?
– Det gör jag, säger Mondo och ler.
– Och också lite stretchövningar och den typen av saker för att inte ha någon obalans i kroppen. Det är mycket sånt. Och fysiojobb. Jag tränar och äter lunch, sen chill hemma och sen är det middag. Det känns som att allting går jättefort.
Desiré Inglander och Armand Duplantis firade EM-guldet 2024 i Rom med en kyss.
Om golfintresset får stå tillbaka så är klädintresset ständigt på topp. Det går att se på hans sociala medier om inte annat. Han skiner upp när samtalet glider in på hans klädval. Det är han som står för dem men han får inspiration av familjen.
– Det är mycket snack med min brorsa, eller båda mina brorsor (Andreas och Antoine) faktiskt. "Desse" också. Hon gillar kläder och jag tror att det smittar av sig på mig på ett sätt. Jag tror att det ger en någonting när man har en outfit som ger ett lite annorlunda självförtroende. Jag tror att det kan vara jätteviktigt att ha koll på kläder också. Så det gillar jag.
"Mondo" med flickvän Desiré Inglander på röda mattan vid galapremiären av filmen Born to fly.
– Och så äter vi middagar och hänger med "Desses" och min familj och datenights och allt sånt och det är mycket saker man blir inbjuden till, även om man inte går på allting, så det är mycket man kan klä upp sig för.
Du och Desiré har båda har ett stort intresse för kläder. Det är inte så att ni funderat på att skapa ett eget klädmärke ihop?
– Jo, det kunde vara jättehäftigt faktiskt. Det är kanske lite jobbigt nu, för mig, med tid och allting men det är någonting som vi har tänkt att det kunde vara jättehäftigt. Så ja, jag utesluter det inte. Men jag vet inte exakt vad jag kommer göra efter karriären. Jag lever "in the present". Hur säger man? Lever i nuet? Om jag har något som OS framför mig kan jag inte tänka efter det. Men ja, jag tror att det skulle kunna vara jättehäftigt.
- Det här är del 5 i UNT-sportens artikelserie "Mondo" & Uppsala.
Under Idrottsgalan 2023 i Stockholm.
"Mondo"
Armand Duplantis
Ålder: 24 år
Familj: Flickvännen Desiré, mamma Helena, pappa Greg, bröderna Andreas och Antoine, syster Johanna.
Födelseort: Lafayette, Louisiana, USA.
Bor: Tidigare i Uppsala men sedan 2022 på Kungsholmen i Stockholm under ena halvåret. Det andra i USA.
Klubb: Upsala IF
Gren: Stavhopp.
Meriter: 1 OS-guld (2021), 2 VM-guld utomhus (2022, 2023) och 2 VM-guld inomhus (2022, 2024), VM-silver utomhus (2019), 3 EM-guld utomhus (2018. 2022, 2024), 1 EM-guld inomhus (2021).
