Arvid Gustavsson lägger armen om Jamie Roche (längst till vänster) i samband med en turnering med Sirius.
Kanske är det ödets ironi. Jamie Roche blev 2023 den första akademispelaren att säljas utomlands då Siriusspelaren blev klar för schweiziska Lausanne. Där har mittfältaren skördat stora framgångar och slåss i toppen av ligan. Bara några mil bort från Lausanne, i Verbier, sitter Roche gamle mittfältskollega Arvid Gustavsson på en bänk i solen. Han tittar ut över snöiga bergstoppar och gröna dalar. För medan Roche gick hela vägen så tog Gustavssons resa en annan väg till samma land.
– Jamie var alltid min största inspiration. Han var liksom stjärnan med bollen och det jag behövde förbättra hela tiden var det som han var bäst på. Vi spelade båda på innermittfältet och kompletterade varandra bra. Jag var lite mer av en bollvinnare och en box till box-spelare medan Jamie var maestro med bollen och styrde spelet, minns Gustavsson.
Det var ett tag sedan han tänkte på fotbollen och sin tid i Sirius akademi. Han kom dit som tolvåring och gick igenom hela akademin upp till U19. Han spelade tillsammans med spelare som Johan Karlsson, Hannes Sveijer och Joakim Persson för att nämna några.
– Men ja… sedan hände lite andra grejer i livet också, som han själv säger.
För det blev aldrig några matcher i Sirius A-lag eller ens en fortsatt fotbollskarriär för talangen från Hagby.
– Redan från typ U14 så tyckte i alla fall jag att hela den här prestationsgrejen var jobbig. Jag hade ganska mycket prestationsångest. Jag ville ju verkligen prestera och det var en elitsatsningskultur på gott och ont kan man säga. Det var väldigt bra tryck på träningar och sånt, men också både för- och nackdelar med det. Jag personligen kände att det var ganska jobbigt från tidig ålder.
För Gustavsson handlade det främst om en stor nervositet.
– Jag blev väldigt nervös inför vissa matcher och även olika uttagningar, trupputtagningar och sådant. Med tiden så dödade det glädjen lite för mig måste jag vara ärlig och säga.
En tuff känsla för den unge fotbollsspelaren som satsat på att bli just fotbollsproffs under hela livet.
– Jag ville inte att det skulle hända där och då. Man hörde ju mycket om många som faller bort där i tonåren medan de som höll i var de som blev proffs. Jag siktade ändå på att spela i allsvenskan och satsade hårt. Men till slut i gymnasieåren så var det lite svårt att fortsätta satsa. Jag kämpade så jäkla hårt för någonting jag inte ens visste om jag ville bli fortfarande. Jag kände att jag inte var intresserad av det livet längre.
Efter en seger borta mot Brage med Sirius akademilag. På bilden syns även Jamie Roche bland annat.
Han beskriver det nästan som att han blev upplyst där i Celsiusskolans klassrum.
– Det kändes som det inte var värt det längre för även om jag skulle ta mig dit så var det ingen livsstil som jag ville leva längre. Fotbollsproffs var alltid drömmen och man romantiserade det ganska mycket, men det kändes ganska ensidigt för mig. Jag hade många andra intressen också som vintersport och musik.
Hur var det ändå att ta beslutet att lägga ner fotbollen?
– Det var helt sjukt faktiskt, ett jättestort beslut. Jag hade ju lagt ner hela mitt liv nästan på det och det var därför jag höll i karriären också. När jag väl tog beslutet tänkte jag att jag borde ha gjort det för tre år sedan? Då hade jag haft mer tid att satsa på vad jag faktiskt vill resten av livet.
Tror du att du hade fallit bort till slut ändå eller var det hela den här prestationskulturen?
– Jag kanske hade fallit bort ändå, men jag älskar ju fotboll i dess renaste form. Att spela boll liksom. Nej, kanske hade jag nog spelat i dag ändå alltså.
Hur ser du på det?
– Det är på gott och ont. Utan en sådan kultur så får man väl inte fram de här supertalangerna till elitspelare. Eller så gör man det, jag vet inte. Det är den eviga debatten. Man måste kanske ge de som brinner för fotbollen hela vägen chansen att elitsatsa från ganska tidig ålder och då får de som inte bara vill det med livet falla bort naturligt som jag och många andra också gjorde tänker jag.
Jag hade ganska mycket prestationsångest
Arvid Gustavsson
För Gustavsson hade andra intressen trots fotbollssatsningen. Han nämner musik och vintersport där han under familjesemestrarna i fjällen under sportloven fick upp ögonen – för snowboard.
– Jag åkte skidor när jag var liten, men sen ville jag testa snowboard för jag tyckte de verkade så jävla coolt. När jag var tolv år så testade jag för första gången och blev kär direkt. Det var verkligen sjukt kul, men sedan blev det inte så mycket mer eftersom jag bodde i Uppsala och fotboll var min grej liksom. Vi hade lilla Sunnerstabacken där jag nästan aldrig varit ens så det kändes inte som det var en sport man kunde satsa på. Kärleken fanns alltid där och jag längtade till vintrarna för den där veckan i fjällen.
Det var friheten och känslan av att göra något utan press som tilltalade honom. När han slutade spela fotboll 2020 så blev det därför naturligt att åka mer snowboard.
– Det blev en säsong nere i Alperna med polare och då blev jag otroligt taggad på att få ta igen alla åren jag hade lagt på fotboll, att lägga det på snowboard. Då blev det fullt fokus på det och nu sitter jag här för fjärde vintern i rad nere i Alperna.
Det går undan när Gustavsson ger sig ut i backarna.
För i stället för spel i den schweiziska högstaligan i fotboll eller någon annanstans tävlar han nu på challenger-touren i snowboard. Gustavsson tävlar i freeride där man åker snowboard off pist och challenger-touren är nivån precis under den stora världscupen dit han hoppas kvala in. Sedan tidigare är han även nordisk mästare i freeride, en disciplin som eventuellt kan finnas med på OS 2030 i Nice.
– Det gäller att åka fort, med bra teknik, flyt, hoppa nedför klippor och göra tricks. Sedan bedöms det av en jury.
Han är för tillfället rankad tolva på touren, men har haft en tuff säsong med bland annat en allvarlig krasch.
– Det var efter en backflip så jag rullade ner för lite klippor och sånt. Det var läskigt så klart. Det har varit en ganska tung säsong resultatmässigt hittills, men i slutändan räknar man bara fyra av de sex resultat som man har gjort så hoppet lever.
Jag vill ge det en ärlig chans för annars kommer jag att ångra mig resten av livet
Arvid Gustavsson
Att vara på challenger-touren i freeride ger inga miljoner. Gustavsson får ”knega på”, som han själv säger, hemma i Sverige under somrarna för att ha råd att vara nere i Alperna under vinterhalvåret.
– Den här satsningen är till 97 procent självfinansierad. Och det är ett hjärteprojekt för 90 procent av alla åkare skulle jag säga. Det finns de som slår igenom och det handlar mycket om att göra sig till ett personligt varumärke via sociala medier, skid- och snowbordfilmer och att vara unik på olika sätt så man får ögonen på sig. Sponsorerna vill ju ha reklam för sina grejer och det finns ingen anledning att lägga pengar på någon som ingen känner till, så är det ju.
Så under somrarna byts brädan och Alpernas snötäckta berg – mot en lastbilshytt i Enköping.
– Jag jobbar som lastbilschaffis på ett familjeföretag. Jag jobbar för det mesta för att spara ihop pengar till det här.
Gustavsson råkade tidigt under säsongen ut för en allvarlig krasch.
Drömmen är att någon gång kunna försörja sig på sporten.
– Ja, absolut, men sedan måste man också vara realistisk. Jag hade fotbollssatsningen i mitt tidigare liv och kom ändå in ganska sent i det här så det är inte lätt att tävla mot alla som är uppväxta med det, många har stått på snowboard sedan de var spädbarn haha.
– Jag känner att jag har någon typ av talang och jag vill ge det en ärlig chans för annars kommer jag att ångra mig resten av livet tror jag. Målet är att ha kul, ge det en ärlig chans och göra mitt bästa. Om jag sedan blir heltidsproffs… det tror jag blir svårt men det är drömmen.
Har du kunnat ta med något från din fotbollskarriär in i snowboardåkningen?
– Ja, inte minst fysiskt skulle jag säga. Jag gör fortfarande strechövningar och grejer som jag lärde mig i Sirius akademi. Mentalt så är jag ändå van att tävla och spela matcher. Jag kände mig aldrig helt bekväm med matchandet i fotboll, jag var som sagt alltid nervös, men man fick med sig mycket psykologiskt. Det är samma känsla ändå att spela en fotbollsmatch och att köra en tävling. Man är nervös innan, men så fort man får bollen eller tar de första två svängarna här så är nervositeten som bortblåst.
Den tidigare Siriusspelaren njuter av livet nere i Schweiz. Han följer sitt gamla lag sporadiskt, men desto mer sina gamla lagkamrater.
– Jag kollar inte jätteofta på Sirius om jag ska vara ärlig utan jag följer lite på sociala medier och så. Det roligaste är att följa Jamie, Johan Karlsson för det har gått så sjukt bra. Jag har ju spelat med alla själv och fightats på träningarna, kramat om efter matcherna och sånt. Även om det har gått många år så är det väldigt kul att följa alla så det gör jag absolut, säger Arvid Gustavsson.
