I bilen på väg hem rinner tårar. Lisa Dverstorp, tolv år gammal, har precis fått stryk. För första gången har hon ställt sig i en boxningsring, öga mot öga med en tjej i stora handskar som vill slå henne, och hon har blivit helt utklassad.   

Hennes mamma, som förskräckt har fått se på när hennes dotter tagit emot smäll efter smäll, tror aldrig att Lisa kommer vilja boxas igen. 

– Jag tyckte hon var så cool, minns Lisa när hon berättar om matchen nu, tre år senare. 

Och mamma Eva har behövt vänja sig vid att se sin dotter få stryk i ringen. Så mycket det nu går att göra det. 

– Så snabbt ni kan nu. Bam, bam! 

På en rad studsar boxarna upp och ner, ena foten lite framför den andra, och delar ut slag i luften framför sig själva på tränaren Eric Walls instruktioner. Intensiteten ökar. Lisa Dverstorps knutna händer, i svarta handskar, åker upp i ansiktshöjd innan hon slår till mot en osynlig motståndare. Raka, snabba slag. 

När hon berättar om hur allting började finns en konkret start: Rockyfilmerna. Det var tre år sedan och då tolvåriga Lisa hade precis slutat med fotbollen, en sport i raden av många hon provat på utan att riktigt fastna. Något väcktes när hon såg kampen i boxningsringen på tv:n hemma – eller så var det inte mer än att "det såg lite coolt ut", som Lisa uttrycker det. Hur som helst ville hon prova och det visade sig att det faktiskt fanns en boxningsklubb i lilla Knivsta. 

Boxning ser brutalt ut. Blåtiror, stora män med knäckta näsben. Sporten kan verka otäck och farlig och de flesta som är nyfikna på att prova på träningen med Knivsta Boxning tar med sig någon. Men Lisa gick dit själv. 

– Jag gömde mig typ bakom ett staket, säger hon, och skrattar till vid minnet – avlägset den här tisdagen, när hon vant rör sig bland vännerna på träningen. 

– I början förstod jag inte ens vad man skulle göra, ska man slå någon i ansiktet? Men nu är det ju helt normalt. Det liknande liksom ingen sport jag hade testat tidigare. Det var det som gjorde att det blev spännande. 

Samtidigt är tränare Eric krass: hon hade inte någon talang från början.

Det här blir en lång resa, tänkte han första gången han såg henne boxas. 

– Men hon är mentalt oslagbar, säger han med det breda leendet som han får när han pratar om Lisa eller någon annan av sina boxare. 

Nu tror han att hon kan bli en av de bästa i Sverige någonsin. 

Korridorerna på högstadiet fylls av röster, när dörrarna från klassrummet öppnas och en skolklass väller ut från dagens sista lektion. 

Lisa har precis haft prov – teknik – och lämnar sina grejer i skåpet, innan hon möter upp klasskompisen Tilly och sätter sig i uppehållsrummet.

Men hon är också en vanlig högstadieelev, och bryr sig mycket om skolan – det är näst sista terminen i nian, och Lisa vill ha bra betyg. Egentligen brukar hon träna fem gånger i veckan, ofta gå direkt från skolan till källarlokalen, men den här terminen har hon fått prioritera och dra ner lite på träningen ibland. 

Dessutom snurrar tankarna hos både henne och kompisarna kring framtiden och gymnasiet som väntar nästa år. En vardag med skola i Uppsala kommer göra det betydligt svårare att hinna med all träning. 

– Jag måste verkligen bestämma mig hur jag ska få ihop allt. Men jag tänker ändå att jag ska köra så mycket jag kan, säger Lisa. 

Hon och kompisen Tilly säger hejdå, och med hjälmen under armen går Lisa iväg till mopeden som står parkerad bakom skolan. En kvart senare är hon hemma i huset vid grusvägen i Ledinge, öster om Knivsta. Här kan hon gå ner i varv, hon trivs med lugnet och med att ha naturen nära. 

Blir pressen för hård ibland? Lisa återkommer ofta till samma svar – hon boxas för att hon tycker det är roligt. Och det handlar inte bara om den tuffa träningen, boxningen är vännerna och gemenskapen också. Samtidigt beskriver hennes mamma Eva hur hon har en enorm disciplin. Föräldrarna har aldrig behövt pusha henne för varken träning eller läxor. 

– Det är precis tvärtom. Ibland får vi säga att nu räcker det, säger hon. 

Och visst blir Lisa stressad ibland, det medger hon. Men hon tycker att hon får det att funka. Och hon har sin envishet, som hon haft från första matchen när hon fick storstryk: hon vill bli bra på det här. 

– Ofta när jag känner att jag är dålig på någonting, då vill jag gärna vara bäst, funderar hon. 

Och det finns alltid något mer att jobba på till nästa match. 

Det är lite av ett mönster den här hösten – det är matcher på gång i allt från hemmalokalen i Knivsta till London, men det ställs in och blir inte av. Det är svårt att få till matcher i en sport där tjejerna är få och där viktklasserna dessutom begränsar urvalet av motståndare. 

I källarlokalen fortsätter Lisa att träna. 

Det har blivit tisdag, en mörk kväll i november, och hon har mött upp boxarkompisen Matilda Molin efter skolan. De är på plats under Valloxskolan redan innan träningen drar igång. På en gymnastikbänk intill den slitna väggen har de satt sig för att få in lite pluggtid. 

I den klart mansdominerande sporten har Knivsta Boxning lyckats skapa en stark tjejscen. 

– Det är en välkomnande miljö. Man blir bekväm, berättar Matilda. 

Lisa nickar.

– Jag tror att om inte tjejerna hade gått där hade det absolut inte varit lika roligt. Jag vet inte om jag hade fortsatt lika länge, säger hon. 

Träningen drar igång. Sulor smattrar mot det plastiga golvet. Lisa och Matilda boxas sida vid sida med både vuxna män och pojkar som är betydligt yngre än de själva. Under sparringen bildas en del omaka par – det ser nästan lite lustigt ut när en tonårstjej boxas mot en pojke som är huvudet kortare. Lisa tränar mot Axel Svensson, 17 år – en "bondstark" kille som slår fruktansvärt hårt, enligt Eric Walls utsago. 

För honom har det varit viktigt att få in tjejerna. Och att de inte ska träna i en egen grupp. 

– Vi är klubbkamrater, vi är här tillsammans och kommer fram tillsammans. När tjejerna går hit ska de känna sig välkomna. De ska inte känna sig som en tjej, de ska känna sig som en boxare. 

Han är stolt över att klubben har så mycket tjejer. Och enligt honom var det Lisa som var själva början. 

– Jag vet inte, jag tror det är hon som är hela grejen. Hon är en inspiration. 

Det är 32 boxare före och sedan är det Lisa Dverstorp. Match 17. Hon, boxningskompisen Axel Svensson och Eric Wall packade in sig i bilen redan vid 7 i morse i ett mörkt Knivsta och rullade iväg söderut. Idag är det dags. 

Det duggregnar i det grå industriområdet i Norrköping, där turneringen hålls i boxningsklubben NBK Akilles lokaler. I en stor gymnastiksal intill rummet med boxningsringen värmer boxare i alla åldrar upp. Det dunsar i golvet när några killar spelar basket mot en korg, lite här och var syns boxare i stora shorts öva slag i luften. Någon form av brottningsmatch på skoj pågår i en liten ring av åskådare. 

Knappt några tjejer syns till. Tre matcher av 21 består av tjejboxare idag, berättar Eric Wall. 

– Och det är ändå bra, vilket är sad, säger han, men utropar sedan glatt: 

– Vi banar vägen! 

Nere vid kortsidan i den bullriga idrottshallen drar det från de stora fönstren med galler framför. I hörnet, lutad mot väggen, sitter Lisa. Hon har dragit sin vita jacka över knäna. Hon gäspar. Nervositeten har börjat göra henne trött. 

Det är det de här matchdagarna präglas av – lång väntan, och nervositet. Timmar av anspänning, inför matchen när allt måste sitta. Axel är först ut av de två Knivstaboxarna, vinner sin match, men dagen är långt ifrån över. Match efter match betas av, ännu är det inte Lisas tur. Men något i hennes ansikte börjar skifta ju mer det närmar sig. Ett fokus i blicken, ett allvar som börjar kännas av. 

När det till slut blir dags att värma upp har det mörknat. Hopprep, boxningsslag mot plattorna som Eric håller upp, och till sist får hon på sig hjälmen. De lämnar uppvärmningssalen.

Det är nu det gäller. Det sista som händer är att Lisa, Eric och assisterande tränaren Gustav Stynsberg samlas i sitt hörn av ringen, Lisa får på sig tandskyddet och hon får några sista ord från sina tränare innan de tar plats på var sin plaststol och hon själv går in mot mitten. 

En kort paus i sitt hörn av ringen, där hon får i sig vatten och snabb coachning av Eric Wall och Gustav Stynsberg.  

Ringklockan ljuder för tredje och sista gången. Det är över.

På var sin sida av domaren meddelas resultatet: Lisa har vunnit, 3-0. Hon ler snabbt, lite generat, när domaren höjer hennes hand. Tackar motståndaren My Göransson med en kram och försvinner sedan snabbt ner från boxningsringen. 

Efteråt: Lättnad och glädje. Det gick bättre än hon trodde, berättar hon. All väntan och anspänning har varit värt det. 

– Jag hade jätteroligt. 

Samtidigt verkar hon inte vilja vila i segern. Klubbkompisen Axel har ju filmat hela matchen. 

– Nu vill jag bara kolla och se vad jag kan göra bättre.