Under tre månader har UNT haft kontakt med flera filippinska bärplockare som känner sig lurade av Ulvagubben: Merry Joy Sanvictores, Arlene och Leonardo Acopio, Airen Tolero, Cristine Silva och Totoy Daguio.
En gång var det svenska ungdomar som tjänade extra som jordgubbsplockare på Ulvagubben. Sedan kom polacker och ukrainare. Idag söker sig bärföretaget ännu längre bort efter arbetskraft, till Filippinerna och Thailand.
UNT har kunnat visa att uppgifterna som Ulvagubben skickat in till Migrationsverket för att arbetarna från Filippinerna ska få arbetstillstånd inte stämmer med de villkor som sedan gällt kring lön, arbetstid och hyra.
De bärplockarna som UNT intervjuat beskriver tiden hos Ulvagubben som en mardröm.
Bärplockaren Merry Joy Sanvictores var en "Yakult lady" – hon sålde drycken Yakult och hade en grundlön om cirka 17 000 pesos, som motsvarar drygt 3 000 kronor.
Bärplockarna berättar om hårda arbetsvillkor och en helt annan slutlön än de räknade med innan de skuldsatte sig för resan till Sverige. Deras berättelser skiljer sig diametralt från den som Ulvagubbens vd och ägare Fredrik Hörenius ger:
"Vi hjälpte dem med de ansökningar som behövdes för utresetillstånd och vi betalade för det. För det här är fattiga människor. Jag blir upprörd, för jag känner att jag har gjort något bra. Och så blir man misstänkt för att vara en skitstövel", säger han till UNT.
Men vilka är bärplockarna från Filippinerna? Hur blev deras sommar? Varför är de besvikna? Och vad fick dem att ta jobbet i Sverige?
Silve Fernandez, 39:
"Redan under min första arbetsvecka kände jag att något inte stod rätt till", säger bärplockaren Silve, som jobbat som projektledare för statliga projekt på Filippinerna.
– Rekryteraren hade lovat oss deltidsjobb, men vi jobbade i över åtta timmar, sex dagar i veckan. Jag ville till en början bara lämna företaget och glömma bort allt, säger Silve.
Jag var lockad av löften om bra lön och arbetsvillkor.
Silve Fernandez
Bärplockare och koordinator
På Filippinerna hade Silve Fernandez ett bra arbete som koordinator med ansvar för material och leverans till statliga projekt. Men precis som flera andra från hemlandet valde hon att komma till Sverige som bärplockare. Hon förväntade sig 16 400 kronor i månaden för deltidsarbete om 65 procent, vilket motsvarar 5,5 timmars arbete per vardag.
– Jag var lockad av löften om bra lön och arbetsvillkor.
Hennes tvist med Ulvagubben startade i juli. Hon kände sig besviken, inte bara över lönen, utan även över arbetsvillkoren, de långa arbetsdagarna och bristen på grundläggande rättigheter som pauser. Snart blev hon rösten för andra bärplockare som också upplevde orättvisor.
– Ulvagubben borde inte få lura fler, säger Silve, som slutade gå till jobbet sista veckan i juli.
– Jag klarade verkligen inte av arbetet längre. Lyckligtvis träffade vi en filippinsk kvinna på Facebook som erbjöd oss jobb i Polen.
Totoy Daguio, 41:
"Att komma till Sverige för att jobba var en dröm", säger Totoy, som hemma på Filippinerna jobbar med köttproduktion och som säljer chark på en lokal marknad.
Lönen från Ulvagubben skulle finansiera hans sex barns skolgång. Han behövde drygt 19 000 kronor till barnens studieavgifter. Han har systrar i Sverige och för dem har det gått bra, berättar han.
Vi hade skrivit på för fem och en halv timme per dag. Istället var det dubbla skift i ungefär tre veckor: från klockan 5 till 12, sedan 16 till 21.
Totoy Daguio
Bärplockare och köttproducent
– När vi kom var det snö. Mina fingrar skrek av kyla, jag var utan jacka, arbetshandskar och stövlar som skydd. Och Ulvagubben? De spenderar inget på ordentliga arbetsverktyg, säger Totoy Daguio.
Visste du inte att Sverige var ett kallt land? Varför hade du inte med dig varma kläder?
– Jag vet att Sverige är kallt under vintern. Men jag visste inte att det snöar även i april.
Enligt Totoy var arbetsdagarna långa och sträckte sig från gryning till skymning.
– Vi hade skrivit på för fem och en halv timme per dag. Istället var det dubbla skift i ungefär tre veckor: från klockan 5 till 12, sedan 16 till 21. Det var inte vad vi skrev på när vi var på Filippinerna.
Bärplockarna fick inte arbetshandskar.
Hans arbetsdagar fylldes av tuffare uppgifter än han väntat sig. Han berättar att han grävde i myllan med bara händerna och hanterade tusentals plantor, vilket skadade händer och naglar.
– Till en början fick vi använda små spadar, när marken var hård. Men senare när ny jord lagts i fick vi använda våra händer. En del av jorden var mjuk, men en del var hård. Det ledde till att mina fingrar blev såriga.
Lönesystemet som byggde på ackord, det vill säga att man får betalt för hur mycket jordgubbar man plockar, ökade hans frustration.
– Vi fick bara betalt för antalet bra jordgubbar vi plockade: 29 kronor per plastask och 45 kronor per kartong. Men vi jobbade ju så mycket! Vi var också tvungna att ta bort dåliga jordgubbar, vi städade och planterade, men för detta fick vi inget betalt.
Airen Tolero, 27:
Drömmen om att bli färdig lärare lockade sekreteraren Airen att hoppa på säsongsjobbet som jordgubbsplockare i Sverige.
– Som sekreterare på ett lånebolag hade jag en inkomst på ungefär 1 900 kronor, säger Airen Tolero.
Men trots kontorsjobbet är hennes mål att spara tillräckligt för att bli färdig kvalificerad lärare.
Bärplockaren Airen Tolero berättar: "Jag blev ständigt hungrig, men om jag pausade fick jag utskällning."
– Jag har fullföljt fyra års lärarutbildning, men jag behöver bli rankad av utbildningsdepartementet för att få rätt att undervisa. Det är en kostsam ansökningsprocess som jag inte har råd med.
Det var därför hon lockades av löftet om en månadslön på drygt 16 000 kronor i Uppsala.
Men istället för fem timmars arbetsdagar fann hon sig arbeta tio, elva timmar – sex dagar i veckan.
– Jag blev ständigt hungrig, men om jag tog en kort paus fick jag skäll. Förmannen sade: "kan du inte följa reglerna, kan du dra!"
Sommarens inkomster täcker inte de skulder hon dragit på sig för att bekosta resedokument och resan till Sverige, uppger hon.
Merry Joy Sanvictores, 32:
Sjukhusräkningarna efter pappans stroke fick Merry Joy från Manila att ta jobb som jordgubbsplockare i Sverige.
– Strokeattacken tog ifrån honom hans styrka och hans arbete, berättar Merry Joy Sanvictores.
Sjukhusets räkningar växte. Merry Joys mamma tjänade som gatusopare 2 000 kronor i månaden och hon själv hade en minimilön på drygt 3 000 kronor när hon sålde den japanska drycken Yakult. De fick låna pengar för att klara sjukhusräkningarna på 3 500 kronor.
Det var därför Merry Joy nappade på erbjudandet om arbete hos Ulvagubben via en filippinsk rekryterare.
Pappa behöver mer vård, och skulderna för hans sjukhusvård tynger oss.
Merry Joy Sanvictores
Bärplockare och försäljare
Jobbet på Ulvagubben var tuffare än hon hade förväntat sig. Även hon beskriver långa dagar och hårt arbete.
Att jobba som säsongsarbetare inom lantbruk är ett fysiskt krävande jobb, visste du inte det?
– Nej, det förklarades inte för oss. De sa bara att vi skulle plocka jordgubbar.
Efter att ha betalt mat i Sverige och reseskulden fick Merry Joy mindre med sig hem än hon hade räknat med.
– Jag gjorde allt jag kunde, men det känns som det aldrig kommer att vara nog. Pappa behöver mer vård, och skulderna för hans sjukhusvård tynger oss.
Arlene Acopio, 27:
Lönen, drygt 49 000 kronor på tre månader, övertygade småbarnsmamman Arlene att lämna familjen för sommarjobbet i Sverige.
– Det såg ut som en möjlighet att skapa ett bättre liv för mina barn. Jag drömmer om att sälja smink och väskor online. Pengarna skulle bli en ny start för oss, säger Arlene Acopio.
Det såg ut som en möjlighet att skapa ett bättre liv för mina barn.
Arlene Acopio
Bärplockare och onlineförsäljare
Arlene lämnade hemstaden Manila och sina barn, 1 respektive 3 år gamla, samt sin man, då hon såg en möjlighet att förbättra familjens situation. Hennes man jobbar som leveransbud. Själv har hon bytt ut det tidigare jobbet som kassörska i ett snabbköp mot att bli onlineförsäljare av bakverk. En bra dag tjänar hon upp till 500 kronor.
– Mina barn förtjänar mer. Sverige trodde jag kunde ge oss den chansen.
Den största utmaningen med jobbet tycker hon var att bära tunga pallar och krukor med jord. Även de manliga kollegerna tyckte det var jobbigt, berättar Arlene.
Merry Joy Sanvictores pappa drabbades av stroke. Hon tog jobbet som bärplockare för att hjälpa till att betala pappans rehabilitering. Arlene Acopio har två små barn som hon lämnade tillfälligt för att tjäna drömlönen i Sverige.
– Rekryteraren underströk att vi bara skulle plocka jordgubbar, vilket enligt dem skulle vara mycket enkelt.
Arlene berättar att hon jobbade över tio timmar per dag, sex dagar i veckan, i fyra månader. Mycket av den förväntade lönen gick åt till att betala skulderna för resan och de dagliga utgifterna i Sverige.
Cristine Silva, 36:
Drömmen om att äga fler gatukiosker hemma på Filippinerna gjorde att Cristine åkte till Sverige.
I hemlandet delar Cristine Silva vardagen med sin flickvän och två barn, 10 och 15 år gamla. Med en högskoleutbildning inom handel och entreprenörskap driver Cristine en egen gatukiosk, Chickentasya, i sina hemtrakter i Laguna.
Cristine Silva lånade pengar från släktingar för att kunna fixa resedokumenten till Sverige.
– Vi säljer färdiglagad kyckling och drar in mellan 100 och 200 kronor per dag, säger Cristine Silva.
Erbjudandet om jobb på Ulvagubben och 16 000 kronor i månaden såg hon som en möjlighet att öppna fler gatukiosker och därmed bygga en bättre framtid för sin familj.
– Ulvagubben, sa vår filippinska rekryterare, var biljetten till framgång.
Efter att ha jobbat i drygt tre månader säger Cristine att hon stod med mindre än en förväntad månadslön i handen. Detta efter att ha betalat tillbaka hennes lån till släktingar för att kunna fixa resedokument.
– Allt det här krånglet för att ordna papper, all denna tid och energi – för så lite i slutändan, säger hon.
Leonardo Acopio, 35:
Efter sommaren som bärplockare säger kocken Leonardo att hans tillit till andra har fått sig en knäck.
I den pulserande staden Makati, som är hjärtat av Metro Manilas finansdistrikt, arbetade Leonardo Acopio som kock. Han är ensamstående pappa med en son.
Både Leonardo Acopio och Eric Evangelio blev sjuka, men upplevde att de inte fick förståelse.
När Ulvagubbens rekryterare lockade med ett deltidsjobb och en lönecheck på över 16 000 kronor i månaden såg Leonardo en biljett till den framtid han längtade efter.
– Som kock hade jag en månadslön på ungefär 4 000 kronor. Så Ulvagubben kändes som min chans, säger Leonardo Acopio.
Arbetet på Ulvagubben var hårt – han berättar att han gick ner i vikt från 53 till 43 kilo.
Bärplockaren Leonardo Acopio drabbades av magsmärtor under arbetsdagen: "Men de misstrodde mig, som jag skulle hitta på alltihop."
– Att bära tunga lådor och krukor fyllda med jord dag ut och dag in tog verkligen ut sin rätt.
När Leonardo började känna av magont och bad om sjukskrivning upplevde han sig misstrodd.
– Som att jag skulle hitta på alltihop! Istället för att skjutsa mig till den närmaste kliniken ifrågasatte de mig.
Efter att ha betalt av skulderna för att kunna resa till Sverige och uppehället säger Leonardo att sommarens förtjänst på Ulvagubben blev aningen större än en månadslön hemma som kock.
