Eriksbergsskolans skelett, "Benjamin", står i ett skåp längst fram i ett klassrum och används fortfarande i undervisningen. Här synas Benjamin av skolans rektor Henrik Ericson.
Eriksbergsskolans rektor Henrik Ericson sätter händerna i midjan och nickar mot det höga låsta glasskåpet längst fram i klassrummet.
– Här har vi honom. Benjamin!
Ja, där står han ju.
Eller han och han, förresten. Kanske var det en hon.
– Vi är faktiskt inte helt säkra. Benjamin är ett namn som skolan hittat på. Det finns en uppgift om att det är ett tyskt skelett från åtminstone 50-talet.
Henrik Ericson lutar sig fram och synar Benjamin lite närmare.
– Jag skulle tro att det är en man, utifrån bäckenet ... eller?
"Benjamin" saknar en arm och en framtand, men är i övrigt ett komplett skelett.
Ny syn på skeletten
Benjamin är inte ensam, på många skolor i Uppsala finns mänskliga kvarlevor. Ett lårben här, en överarm där. Och på ett par skolor ett helt skelett, som här på Eriksbergsskolan.
Men snart ska Benjamin forslas iväg från sin framträdande plats i klassrummet.
– Det är fantastiskt att människor skänkt sina kroppar till vetenskapen. Men nu när det finns plastskelett känns det inte längre värdigt att ha mänskliga rester i våra verksamheter, säger Eva Christiernin (S), ordförande i utbildningsnämnden.
På senaste sammanträdet klubbade nämnden enhälligt att alla skelett i Uppsalas grundskolor ska rensas bort. De ska nu skänkas till osteoarkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet, som lovat se till att "transporten och den framtida förvaringen sker på ett etiskt korrekt och försvarbart sätt".
Eriksbergsskolan har ett plastskelett också, som ligger på en rullvagn här framförd av NO-läraren Nils Rickdorff Lahrin.
Plastskelettet är lite svårare eftersom det mest ligger i en oformlig hög, enligt personalen.
Och ja, jo, det är väl ett förståeligt resonemang som ligger i tiden, konstaterar personalen på Eriksbergsskolan. Men de tycker samtidigt att det vore lite synd att bli av med Benjamin. Det plastskelett som skolan har ligger mest i en oformlig hög; Benjamin har på ett helt annat sätt fått eleverna att förstå anatomi. Inte minst elever med fotbollsskadade knän.
– Överlag blir elever sådär att "va, är det ett riktigt skelett?". Det är lättare att skapa engagemang med genuina material, säger NO-läraren Nils Rickdorff Lahrin.
Kniviga gränsdragningar
Ja, var går den etiska gränsen? Olof Oskarsson – som i egenskap av områdeschef för grundskolorna gett skolorna i uppdrag att rota fram mänskliga kvarlevor i skåp, källare och andra utrymmen – konstaterar att det inte är helt enkelt.
– Var sak har sin tid. Nånstans är det väl okej med skelett på en skola om det fortfarande används i undervisningen. Om det ger ett mervärde. Men det är ju viktigt att det behandlas på ett schysst sätt i så fall, säger han.
I nästa andetag lägger han till:
– Fast jag har inte hört att man skulle hålla på och larva runt med skeletten. Men kanske ligger det benbitar i nån kartong, och då är det ju bättre att få bort materialet om någon kan ta emot det på ett värdigt sätt, som ju nu är fallet med skelettdelarna.
Det viktigaste är att aldrig glömma bort att kvarlevorna en gång var en levande människa
Olof Oskarsson, områdeschef för grundskolorna
Det viktigaste ur ett etiskt perspektiv, säger Olof Oskarsson, är att aldrig glömma bort att kvarlevorna en gång var en levande människa: Att allt humant material ska hanteras på ett schysst och värdigt sätt.
– Nu har du och jag bara pratat skelett. Men vi har ju saker i formalin också på skolorna som behöver hanteras, säger han plötsligt.
Jaha, vadå för saker?
– Foster. Och en hjärna. Det vet vi inte alls vad vi ska göra med. Det kan ju liksom inte källsorteras och bara slängas bort.
Kommunen har ju nån slags insamlingsdrive av mänskliga kvarlevor
Tomas Rylander, rektor
Fostret visar sig finnas på Tunabergsskolan. Skolans rektor Lisa Landerhjelm svarar i telefonen med andan i halsen, på väg mellan möten. Hon berättar att fostret förmodligen funnits på skolan sedan den byggdes 1968, men hon vet egentligen inte. Ingen historik finns nedtecknad.
– Jag kan tänka mig att foster var vanligt i undervisningen på 60-talet.
Fostret är omkring en decimeter och "inbakat i hårdplast", berättar hon.
– Det ligger i ett låst skåp i vårt materialrum tillsammans med uppstoppade djur och annat. Det var längesen det användes i undervisning. Vi har låtit det vara, det är en del av vår historia. Men nu känns det självklart att låta kommunen komma och hämta det, tillsammans med ett höftben som vi tror är från en människa.
När vi frågar om vi får komma och ta en bild på fostret tystnar Lisa Landerhjelm först. Sedan låter hon bestämd.
– Nej, det tycker jag inte att ni ska. Det känns inte så respektfullt.
Lärarna är rätt förtjusta i hjärnan
Tomas Rylander, rektor på Valsätraskolan
Frågan uppges vara känslig
Den där hjärnan är däremot okej att fota. Den finns på Valsätraskolan, som haft hjärnan "sedan urminnes tider", säger skolans rektor Tomas Rylander när han tar fram den tjocka biten kantstött plast som hjärnan ligger konserverad i.
– Det är ju egentligen mest en slice av en hjärna, konstaterar han.
– Vi har hittat ett foster också som vi ska lämna in. Kommunen har ju nån slags insamlingsdrive av mänskliga kvarlevor, säger han.
Vill ni lämna in även hjärnan till kommunen?
– Nja. Lärarna är rätt förtjusta i den, de säger att eleverna lyssnar mycket bättre när de får höra att det är en riktig hjärna.
Tomas Rylander berättar sedan att frågan är lite känslig, och att ingen lärare därför är så sugen på att intervjuas.
– Men äh, vi går och kollar om vi hittar någon, säger han och stegar iväg mot en av korridorerna.
Utanför ett klassrum står NO-läraren Helena Grawé Allander. Hon undrar hur artikeln kommer att vinklas, men rycker sedan på axlarna: okej då, vi får ställa frågor. Hon berättar att eleverna vaknar till när de får se hjärnan.
– Det stimulerar dem. Och det är bra att kunna visa saker som de ser ut på riktigt. Vi dissekerar ju också djur, främst fiskar. Eleverna brukar tycka det är spännande, men en del tycker också att det är läskigt. Vi tvingar ingen att dissekera, men det är det bästa sättet att lära sig om anatomi.
Vad ska ni visa om ni blir av med hjärnan?
– Det blir väl bilder från 1177 som vanligt. Nä jag vet inte, vi har ju plastmodeller också. Men det är som sagt inte lika stimulerande som äkta material. Men är det oetiskt och känsligt ska vi väl inte ha det.
Skeletten gav status
De mänskliga kvarlevor vars framtid skolorna nu funderar över är arvegods från en tid när ämnet inte alls gav etisk huvudbry. Under 1800-talet samlade Uppsalas forskare bekymmerslöst in döda kroppar. Ju fler ett lärosäte hade desto mer prestige. Särskilt kranier var eftertraktade.
På den tiden var det inget tal om medgivande. De kroppar som användes i utbildning och forskning kom bland annat från fångar som dött i fängelset, avrättade personer och folk vars anhöriga inte hade råd med begravning. Men man la också vantarna på skelett funna i medeltida kyrkogårdar vid arkeologiska utgrävningar (bland annat vid Östra Ågatan) samt från resor runtom i Sverige och hela världen.
År 2014 antog Gustavianum, som första svenska museum, egna etiska riktlinjer för hur de ska hantera sin samling av mänskliga kvarlevor.
Forskning och utbildning
Under lång tid har forskningen och utbildningen i medicin och naturvetenskap använt sig av mänskliga kvarlevor, vilket lett till mer kunskap och viktiga upptäckter.
På 1800-talet byggde universiteten upp stora samlingar av döda kroppar i forsknings- och utbildningssyfte, inte minst Uppsala universitet.
Sedan dess har synen förändrats på hur mänskliga kvarlevor ska hanteras, liksom synen på medgivande och rätten att få bestämma vad som händer med den egna kroppen efter döden. Det finns dock ingen specifik lagstiftning kring hur de gamla samlingarna ska tas omhand.
Uppsala universitet kunde ståta med en av landets största samlingar. Och kan än i dag. För mycket av det finns kvar.
– Det är 119 monterade skelett och drygt 1 000 kranier, berättar Anne Ingvarsson, 1:e antikvarie på Gustavianum, Uppsalas universitetsmuseum.
Hon om någon vet. När Anne Ingvarsson anställdes 2010 låg skeletten och andra kvarlevor huller om buller. Hennes uppgift blev att samla ihop och organisera alltihopa.
– Nu ligger allt nerpackat i tre rum och en korridor. Men foster, hjärnor och andra organ har vi donerat till Evolutionsbiologiskt centrum.
Vad används kvarlevorna till i dag?
– Det är vårt arbete att förvalta det, på samma sätt som vi förvaltar annat historiskt material. Det är intressant både ur ett idéhistoriskt och medicinskt perspektiv. Men just nu görs ingen forskning på materialet.
”Studier av människokroppen blev viktiga under 1800-talet och i början av 1900-talet. Tack vare det lärde vi oss väldigt mycket”, säger Anne Ingvarsson.
UNT får inte komma och titta på eller fota samlingen.
– Nej. Den är till för undervisning och forskning och visas inte upp publikt.
Professor: Staten har ett ansvar
En som tycker att etiken kring mänskliga kvarlevor är så intressant att hon forskar om det är Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet. Hon konstaterar med en suck att det inte finns några som helst riktlinjer kring hur skolor och andra offentliga verksamheter ska hantera sånt är material.
Det finns inga tydliga riktlinjer kring hur skolor och andra verksamheter ska hantera mänskliga kvarlevor. "Det är en gråzon i lagstiftningen. Jag tycker att staten behöver ta ansvar här", säger forskaren Liv Nilsson Stutz.
– Det är inte rimligt att varje enskild skola eller kommun ska försöka lösa det här. Jag tycker att staten och Skolverket har ett ansvar, att först göra en inventering över vad som finns i landets skolor, och sedan när man vet det agera från fall till fall, säger hon.
Vad skulle kunna vara etiskt rätt då?
– Vet man vem personen var skulle till exempel en begravning vara rätt. Men utmaningen är ju att vi i många fall inte vet, och då kan en begravning snarare bli ett övergrepp – till exempel att ha en kristen begravning för någon som hade en helt annan religion.
För en person som skänkt sin kropp till utbildning kan det finaste vara att få finnas kvar i en skola, så länge kvarlevorna behandlas värdigt
Liv Nilsson Stutz, forskare
Ibland får frågan ny fart, senast nu i oktober då ett skelett som användes som spökutsmyckning i en teaterlokal på Danderyds gymnasium visade sig vara äkta. Skolan fick bråttom att plocka ner det.
Liv Nilsson Stutz tycker att det är bra med den rådande samhällskritiken mot det forna insamlandet av kroppar. Men hon konstaterar också att debatten riskerar att bli alltför ängslig och att man i sin iver att göra rätt därför kan hamna fel.
– Jag kan förstå en kommun som mest vill bli av med det här materialet. Men för en person som skänkt sin kropp till utbildning kan det finaste vara att få finnas kvar i en skola, så länge kvarlevorna behandlas värdigt.
Hur är en värdig behandling?
– Ett skelett, till exempel, bör vara i ett skåp som kan låsas och inte något man sätter en tomteluva på vid jul eller använder som teaterrekvisita. Då kan man se de här kvarlevorna som ett sätt att inte bara undervisa om biologi utan också om människovärde och forskningsetik.
Var sak har sin tid
Olof Oskarsson
områdeschef för Uppsalas kommunala skolor
Åter till Valsätraskolan. NO-läraren Helena Grawé Allander har jobbat där i 25 år, och berättar att det fortfarande upptäcks saker i skolans skrymslen.
I Valsätraskolans materialrum finns flera bokhyllor med uppstoppade djur. "Kanske är det snart fel att ha uppstoppade djur. Men om man behandlar dem med respekt tycker jag inte att det måste vara fel", säger NO-läraren Helena Grawé Allander.
– För ett par år sedan hittade vi en knölsvan i källaren. Nån undrade om vi borde slänga den, men vi dammade av den och tog med till vårt materialrum. Roligaste rummet på skolan, tycker många. Kom får du se.
Materialrummet på Valsätraskolan är enligt vissa skolans roligaste rum.
Helena Grawé Allander visar vägen och låser upp rummet, som mycket riktigt visar sig vara en skattkista för äventyrslystna. Den avdammade knölsvanen samsas med en hel djurpark. På hyllorna trängs bland mycket annat harar, änder, småfåglar, något som ser ut som grisfoster i olika stadier och ett isbjörnshuvud. Helena Grawé Allander blickar ut över hyllorna med en fundersam min.
– Kanske är det snart fel att ha uppstoppade djur. Men om man behandlar dem med respekt tycker jag inte att det måste vara fel. Det är bra att eleverna ser hur djur ser ut.
För ett par år sedan hittade vi en knölsvan i källaren. Nån undrade om vi borde slänga den, men vi dammade av den och tog med till vårt materialrum
Helena Grawé Allander
Efter att vi hälsat på hos skolorna ringer vi Eva Christiernin igen. Hon står kvar vid nämndens beslut: mänskliga kvarlevor ska inte vara kvar i skolorna. Även om många skänkt sina kroppar till vetenskapen går det ju inte att vara säker i varje enskilt fall, påpekar hon.
– Långt bak i tiden var det ju inte alltid så. Och vill man att eleverna ska se autentiskt material har vi ju fantastiska muséer i Uppsala.
